publicerad: 1931
HJÄLPLÖS jäl3p~lø2s, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(hjälp- (hie-, hje-) 1544 osv. hjälpe- (hie-, hje-) 1545—1884. hjälpes- 1659)
Etymologi
[jfr d. hjælpeløs, isl. hjálparlauss, t. hilflos, eng. helpless]
1) (numera mindre br.) till HJÄLP 1: som är utan bistånd; som ingen hjälper l. bistår l. bispringer l. försvarar l. bekymrar sig om; äv.: ohjälpt, ohulpen; särsk. i sådana uttr. som låta (ngn) gå hjälplös ifrån sig o. d., äv. (numera knappast br.) lämna (ngn) hjälplös. När sådane klagemål och besvärningar hafve kommit in för h. k. M:t, då hafver h. k. M:t ingen tröstlös eller hielplös ifrå sig gå eller komma låtit. RA 1: 355 (1544). Ho hiälper, skall ej hiälp-lös gå. Frese AndelD 65 (1726). Derföre (att han själv lidit) lemnar icke Herren Jesus sina trogna utan hjelp, ty Han vet sjelf huru svårt det är att vara lemnad hjelplös. Schartau UtkPred. 139 (c. 1820). — särsk. (†) till HJÄLP 1 d α: som är utan biträde vid arbetet, utan arbetshjälp. Fattigt och hjelplöst folk kommer ej långt härmed (dvs. med nyodling genom rothuggning). NorrlS 1: 50 (c. 1770).
2) till HJÄLP 1: som är l. känner sig i behov av hjälp l. omvårdnad; som saknar möjlighet l. har svårt att reda sig på egen hand; som icke kan taga vara på sig själv, äv.: rådvill; stundom: tafatt; stundom äv. i överförd anv., om tillstånd o. d.; förr äv.: medellös, fattig. Ett hjälplöst litet barn. (De skyldiga ville icke) wttgöre theris giffwe dagswercke .., och murmestarene wore hiälppe löösz. BtFinlH 2: 45 (1545); möjl. till 1 slutet. Dee (lärjungar) som hielpelöse och Almosan wärde äre. Thyselius HdlLärov. 1: 32 (1620). Alle läkiare ther stodo hielpelösa. Kolmodin QvSp. 1: 384 (1732); jfr 3. I sin upprinnelse är hon (dvs. människan) det hjelplösaste af allt på jorden. Genberg VSkr. 1: 42 (1865). Taga sig an de hjälplösa. 1Kor. 12: 28 (Bib. 1917).
3) (†; se dock anm.) till HJÄLP 1 o. 4: som icke bringar hjälp l. icke kan hjälpa l. bota l. åstadkomma en förbättring; såväl om person som sak. (Han) gör them aff sanna leffuandes Guden en krafftlösan och hiälpelösan affgudh. PErici Musæus 2: 75 b (1582). Likaså hjelplösa voro de fördelande Läkemedlen. VetAH 1812, s. 145. Anm. Bet. fortlever ännu i det från d. lånade, ngn gg skämts. förekommande uttr. doktor Hjälplös, användt ss. namn på l. beteckning för oduglig läkare. Jag känner de der sjukdomarne bättre än alla de här små Doctorerne Hjelplös. Schröderheim Fjäsk. 4 (1791). Doktor Hjelplös eller Theaterns emancipation. Lustspel i så många akter man behagar. Rosén (1843; boktitel). Det var mig en riktig doktor Hjälpelös. Bondeson AllmogBer. 1: 65 (1884).
4) till HJÄLP 4: som icke kan avhjälpas l. upphjälpas l. göras ngt åt; ohjälplig; hopplös; ofrånkomlig; i sht ss. adv. Snart såg Carl sin sak hjelplöst förlorad i England. Ekelund NAllmH 1: 113 (1833). (Vildgåsen var) en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn. Lagerlöf Holg. 1: 73 (1906). Han hade en hög och ganska gäll stämma och talade en hjälplös svenska ur sitt pressade hjärta. Siwertz Eld. 350 (1916).
Avledn.: HJÄLPLÖSA, f. (hjälp- 1655—1681. hjälpe- 1556—1622) [y. fsv. hielp löse; möjl. eg. ssg till HJÄLP] (†) till 1 o. 2, = HJÄLPLÖSHET 1 o. 2. G1R 26: 397 (1556). At bruden är af sina föräldrar både lockat, trugat och skrämd, at låta trolofua sig med samma dreng för hielplöso skul. Murenius AV 306 (1655). Verelius 160 (1681). —
HJÄLPLÖSHET, r. l. f. (hjälp- 1827 osv. hjälpe- 1681)
1) (numera knappast br.) till 1: förhållande(t) att vara utan hjälp l. bistånd l. beskyddare o. d.; svårt att skilja från 2. Verelius 34 (1681). O hur mången hjelplöshet skall börja / på din mull! Tegnér (WB) 6: 20 (1827).
2) till 2: förhållandet att behöva hjälp l. omvårdnad; rådvillhet, tafatthet. Forssell i 3SAH 3: 147 (1888). Den ömkliga hjälplösheten och tafattheten hos en så självsäker herre var ytterligt skrattretande. Bergman JoH 17 (1926).
Spoiler title
Spoiler content