(-sa 1805—1847. -san (äv. skrivet sa'n, äv. i två ord) 1801 (: hopp sa'n) osv.)
Etymologi
[av t. hopsa, trol. utvidgning av t. hops, interj., l. hop, interj.; i formen hopsan med användning av (i detta fall måhända äv. utgående från HOPP, interj.) l. anslutning till det enklitiska -san (av sade han). Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 238(1928)]
1) ss. äggelse- o. maningsrop. Snart nog, uppå det gröna, / en liten vacker Kalf skall hoppa, som en höna. Hopp sa'n. Silverstolpe Skald. 1: 237(1801). Hoppsan, polle blacken min, låt kärran rulla. Almqvist Amor. 339(1839). Noreen VS 5: 104(1904).
2) ss. uttr. för glädje. Pensum slut. Hoppsa! Juchheisa! CLivijn(1805) hos Hjärne DagDrabbn. 178. Hopp sa'n! nu så är jag fri! / Lyckligt slapp jag ur min boja. CFDahlgren 1: 78(1821; sagt av vårbäcken). Kupletten ”Hoppsan vad livet leker”. GbgP 1931, nr 1, s. 5 (ur en nyårsrevy).
3) ss. uttr. för överraskning; äv. (starkt vard.) användt ss. ursäkt för ngt som man i hastigheten ofrivilligt har gjort sig skyldig till. Hoppsan, så det låset kan smälla! Almqvist GMim. 2: 21(1842). Ideforss PrimInterj. 1: 238(1928).
