SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HUNGRA huŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Wollimhaus Ind. (1652)), -ANDE.
Etymologi
[fsv. hungra, avledn. av HUNGER; jfr d. hungre, isl. hungra, got. huggrjan, eng. hunger, t. hungern]
— jfr FÖRHUNGRA.
1) (numera nästan bl. i högtidligare spr., mindre br.) till HUNGER 1: vara l. känna sig hungrig, känna hunger; förr äv.: bliva hungrig; förr äv. opers. med personobj. (den äldsta konstruktionen). När han hadhe fastat j fyretiyo daghar och fyretiyo nätter, så hungradhe honom. Mat. 4: 2 (NT 1526; gr.: ἐπείνασε; Bib. 1917: blev han .. hungrig). När han och the som medh honom woro hungradhe. Därs. 12: 3 (NT 1526; gr.: ἐπείνασεν; Bib. 1917: blevo hungriga). Mig hungrar. Serenius (1741). När strängt arbete mattar din kropp, och du hungrar och törstar; / Säg, föraktar du tarfvelig spis? Adlerbeth HorSat. 47 (1814). Linnea 1862, s. 122.
2) (i sht i högre stil) bildl., till HUNGER 2: känna en stark längtan l. åtrå l. lystnad (efter ngt); förr äv. opers. OPetri Hb. D 4 b (1529). Salighe äro the som hungra och törsta effter rettferdighetena, ty the skola bliffua mättadhe. Mat. 5: 6 (Bib. 1541); jfr nedan. Mig hungrar äfter fisk. Schultze Ordb. 1994 (c. 1755). Girigheten, som hungrar efter andras gods. Bremer Fad. 119 (1858). Petrarca hungrade äfter ett vackert äftermäle, ett odödligt namn. Wulff Petrarcab. 547 (1907). — (†) med direkt sakobj. The som hungra och torsta rettwisona. Mat. 5: 6 (NT 1526). Liturg. 66 b (1576).
3) till HUNGER 3: lida hunger, svälta; äv. med sig o. bestämning som anger en följd av svälten (jfr 4); äv. bildl. Salughe ären j som nw hunghren, för ty j skulen bliffua mettadhe. Luk. 6: 21 (NT 1526). Här låg en och hungrade sig til döds. Eurén Kotzebue Neg. 55 (1796). Gif åt folket bröd, det hungrar! Runeberg 1: 306 (1841). Mången hungrat sig matt och sjuk. Tavaststjerna NVers 138 (1885). Ögat .. hungrar här i boerns omgifning med hans puritanska förakt för skönhet i form och färg. SD(L) 1900, nr 272, s. 3.
4) till HUNGER 3, tr.: taga livet av (ngn, sig) gm svält; dels i förb. HUNGRA IHJÄL, UT (se särsk. förb.), dels (föga br.) i uttr. hungra sig (äv., knappast br., ngn) till döds (jfr 3). (Birger) lät på Nyköpings slott hungra dem (dvs. sina bröder) till döds. Regnér Begr. 2: 10 (1807). (Eratosthenes) blef på sin ålderdom blind och skall af sorg deröfver hafva hungrat sig till döds. NF 4: 628 (1881).
Särsk. förb.: HUNGRA IHJÄL10 04. jfr IHJÄL-HUNGRA.
1) till 3, intr.: dö till följd av hunger l. brist på föda l. näring, svälta ihjäl; äv. oeg. o. bildl. Lind (1749). Inom förståndets och formernas verld kan (man) hungra ihjäl. Wikner Lifsfr. 1: 39 (1865). MosskT 1890, s. 325.
2) (föga br.) till 4, tr.: föranstalta att (ngn) dör av hunger l. svälter ihjäl. Serenius Ggg 1 a (1734). Han och hans söner och sonsöner hungrades ihjäl. Hallström ItBr. 79 (1901). —
HUNGRA UT10 4. till 4: tvinga (ngn, särsk. en belägrad stad, ett blockerat land l. område o. d.) till underkastelse gm att förhindra tillförseln av livsmedel; svälta ut. SUFinlH 2: 138 (1604). Bäckström Frey 42 (1876). jfr UTHUNGRA.
Spoiler title
Spoiler content