HYDRA hy4dra, stundom hy3dra2 (hy´dra Weste, hy´dra Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(hyder 1806. hydra 1648 osv.)
Etymologi
[jfr t. hyder, hydra, eng. hydra, fr. hydre, lat. hydra; ytterst av gr. ὕδρα, vattenorm, avledn. till ὕδωρ, vatten (se HYDRO-)]
1) (i fråga om l. med hänsyftning på de antika folkens mytologi l. fornsagor) vattenorm; vanl. i inskränktare anv. om ett i den gr. sagan omtalat, månghövdat vidunder som fick två nya huvuden för vart o. ett som avslogs (o. som dödades av Herakles), äv. (efter dess uppehållsplats i träsken vid Lerna söder om Argos) kallat (den) lerneiska hydran. En ond tunga är lijk enom watuorm som heeter Hydra. Muræus Arndt 2: 140(1648). En tid därefter gick han (dvs. Herkules) mot den lerneiska hydran. Grimberg VärldH 2: 182(1927).
2) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk. för att beteckna ngt ondt som är svårt att utrota l. som griper omkring sig desto värre ju mera man bekämpar det. Vantrons hydra. Nordenflycht Fruent. 18(1761). (K. X G:s) Seger-vanda Här, som ligans Hydra krossat. Gyllenborg Bält 295(1785). Förgäfves Medelmåttans hydra hväser, / Det tomma jollrets sommardag förgår. Phosph. 1810, s. 7. Hatets, afundens och fanatismens månghöfdade hydra. Bergman MedeltPoesi 91(1899). — jfr TVEDRÄKTS-HYDRA.
3) [efter motsv. anv. i gr. o. lat.] astr. långsträckt stjärnbild på ömse sidor om ekvatorn, omgiven av bl. a. Lejonet o. Kräftan i norr samt Skorpionen, Centauren o. Skeppet Argo i söder; oftast i sg. best. JGOxenstierna 1: 97(1805). Constellationen Hydran. JJNervander 1: 21(1847). 3NF(1929).
4) zool. (individ l. art av) polypsläktet Hydra Lin., som utmärkes av bl. a. en utomordentligt stor förmåga att ersätta förlorade kroppsdelar. Rebau NatH 1: 735(1879). Lidforss Kås. 2: 50(1912).
Ssgr (i sht i vitter stil): (1) HYDRA-HUVUD. Törneros Brev 1: 143(1824; uppl. 1925; bildl.). Ännu en kung! / De vexa upp som hydra-hufvuden. Hagberg Shaksp. 3: 239(1848). —
