publicerad: 1932
HYENA hye3na2, ngn gg hyä3-, l. 040 (hye´na Weste, hyéna Dalin), f.||ig. l. r.; best. -an ((†) i best. anv. utan slutartikel Syr. 13: 18 (Bib. 1541), SP 1792, nr 237, s. 3); pl. -or ((†) -er (kan äv. hänföra sig till sg. hyän resp. hyen) Schroderus Os. 1: 110 (1635), Palmblad Nov. 3: 109 (1841)); förr äv. HYÄN l. HYEN, f.||ig. l. r.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(hyena 1541 osv. hyäna (hyæ-) (motsv. uttal med ä-ljud) 1705—1889. hyen 1824. hyene 1788. hyän (-æn) 1801—1828 (: Hyänen, sg. best.))
Etymologi
[y. fsv. hiena (PMånsson 476 (1519)), liksom d. hyæne, t. hyäne, eng. hyena, fr. hyène, av lat. hyæna, av gr. ὕαινα, avledn. av ὗς, svin]
1) rovdjur av släktet Hyæna Briss., vars arter äro närmast hund- l. vargliknande o. kända för sin glupskhet (o. ss. asätande) o. som till det yttre utmärkas bl. a. av lång, gles o. sträv hårbeklädnad (erinrande om vildsvinets), ävensom därav att frambenen äro längre än de bakre, varigenom ryggen blir sluttande bakåt. Strimmig(a) hyena(n) (zool.), den i norra Afrika o. sydvästra Asien levande arten Hyæna hyæna Lin., som har gulaktigt vitgrå päls med svarta tvärstrimmor. Fläckig(a) hyena(n) (zool.), den i södra och västra Afrika levande arten Hyæna crocuta Erxl., som har vitgrå, i blekgult skiftande päls med bruna fläckar på bålens sidor. Såsom Hyena giffuer sigh j selskap medh hunden, altså ock then rijke medh then fattigha. Syr. 13: 18 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Icke kan frid råda mellan hyenan och hunden, och icke kunna rik och fattig leva i frid med varandra). Schakalers och Hyenors genomträngande tjutning. Ödmann MPark 10 (1800). Liket (av Sten Sture) / Refs opp ur grafven, och med raseri, / Lik en hyen, tyrannen bet deri! Franzén Skald. 3: 441 (1824, 1829). 4Brehm 3: 125 (1922). — jfr SCHABRAK-HYENA.
2) mer l. mindre bildl. l. i överförd anv., särsk. dels: marodör, dels (i sht ss. senare led i ssgr) om person som ådagalägger sensationshunger l. som med njutning l. passion hängiver sig åt l. uppgår (”frossar”) i ngt makabert. Här är .. hatet mot hyenan Napoleon gränslöst. ElTegnér (1814) hos Wrangel Räm. 147. Våra vattendrags hyenor — lommarna. IdrFinl. 2: 24 (1905). Ett par civila hyenor snokade i hans (dvs. den döde soldatens) fickor efter pengar. Hedin KrRyssl. 546 (1915). Hatets hyenor störta i flockar fram ur gränderna. Bolander ManNas. 96 (1925). — jfr BEGRAVNINGS-, SEDLIGHETS-, SENSATIONS-, VÄLGÖRENHETS-HYENA m. fl.
Ssgr: A: (1) HYEN-DJUR. zool. djur av den till rovdjurens ordning hörande familjen Hyænidæ; äv. (i sht i pl. best.) ss. benämning på denna familj. NF (1883). —
(1) -HUND. (hyen- 1865 osv. hyena- 1902—1914) zool. det till hundfamiljen hörande, i steppländerna söder om Sahara levande djuret Lycaon pictus Temm. som till sitt utseende påminner om hyenorna, stepphund. Holmgren Däggdj. 161 (1865). —
(1) -TJUT. Tamm SammansOrd 106 (1900). Det så karaktäristiska tvåtoniga hyentjutet, .. ett ūh-ŭí! Sjöstedt Storv. 487 (1911).
B: (1) HYENA-HUND, se A. —
C: (2) HYENE-TYP. (tillf.) Den stora del av dampubliken som .. tillhörde den bedrövliga hyenetypen. DN(A) 1929, nr 19, s. 1.
Avledn.: HYENISKT, adv. (enst., †) till 1: på ett sätt som är utmärkande för hyenan. Franzén Skald. 7: 113 (1841).
Spoiler title
Spoiler content