HYGGE hyg3e2, sbst.1, n., stundom r. (Hellström); best. -et, ss. r. -en.
Etymologi
[jfr d. hygge, r., ngn gg n., trygghet, trevnad, fredad plats, i slutet av 1700-talet lånat av no. hyggje, n., glädje, tillfredsställelse (i sht med sitt hem, sin familj), tillflykt m. m.; vbalsbst. till hyggja (se HYGGA, v.1). I bet. 1 är ordet lånat från d., i bet. 2 kanske snarast från nor.]
1) (numera bl. ss. mera tillfällig danism, i sht i vitter stil) känsla av trygghet o. trevnad; vad som skapar en dylik känsla. Envallsson Prins. 9 (1796). När jag blev gift och fick litet hygge här hemma, började han hälsa på. Heidenstam Dag. 246 (1902, 1909). Han satt och spann för sig själv i värmen av den hygge som var hennes quinta essentia. Hellström Lekh. 510 (1927).
2) (tillf.) tillflykt, fredad plats. Hade denna (dvs. den meliska Afrodite) sett ljuset på 900-talet, så vet jag i hela västra Europa .. icke en enda takås, hvarunder hon kunnat få hygge .. utan isländingen Olaf På's takås. VRydberg (1874) hos Warburg Rydbg 2: 258.
