HYSTERESIS hyste4resis l. 0302, sbst. oböjl., r.
Etymologi
[ss. fysisk term först användt av engelsmannen J. A. Ewing c. 1880; av gr. ὑστέρησις, förhållandet att komma för sent, av gr. ὑστερέειν, komma efteråt, av gr. ὕστερος, som kommer l. följer senare, komparativbildning till första leden i HYBRIS]
fys. o. tekn. magnetisk tröghet; dels om hos de s. k. ferromagnetiska substanserna förekommande egenskap bestående däri att, om en dylik substans införes i ett magnetiskt fält vars styrka varierar, substansens magnetisering icke förmår följa magnetfältets växlingar, utan ”blir efter” (magnetisk hysteresis); dels om likartat fenomen som uppstår, då ett dielektrikum utsättes för invärkan av ett elektrostatiskt fält (dielektrisk hysteresis). TT 1893, M. s. 29. Sigfrids Elektr. 2: 39 (1923).
Ssgr (fys. o. tekn.): HYSTERESIS-FÖRLUSTER, pl. vid ommagnetiseringar uppkommande energiförluster i en elektrisk maskin, beroende på hysteresis i maskinens järndelar. FörslElektrOrdl. (1931). —
-KOEFFICIENT. mått på det arbete som kräves för att övervinna hysteresis hos en viss substans. JernkA 1906, s. 157. —
-KURVA. sluten kurva angivande förhållandet mellan den magnetiska fältstyrkan o. magnetiseringen av en däri införd ferromagnetisk substans. Sigfrids Elektr. 2: 40 (1923). —
