HYSTERI hys1teri4, r. l. f., ngn gg n. (Schück i 3SAH 27: 111(1915)); best. -en l. -n, ss. n. -et l. -t.
Ordformer
(-eri 1837 osv. -erie 1795—1802)
Etymologi
[jfr t. hysterie, eng. hysteria, fr. hystérie, ytterst av nylat. hysteria, bildat till lat. hystericus (se HYSTERISK). Sjukdomen ansågs förr bero på rubbningar i livmoderns funktioner; jfr MODER-SJUKA]
1) i sht psykiatr. gemensam benämning på oftare hos kvinnor än hos män förekommande psykiska sjukdomstillstånd (neuroser) av i regel lindrigare art vilka kunna sägas bero på en abnorm, i det undermedvetna värkande viljeinställning hos den sjuke o. vilkas symtom beröra olika kroppsliga o. andliga funktioner (oftast uppträdande ss. stor nervös retlighet o. nyckfullhet). LittT 1795, s. 350. Ett psykiskt illamående, som .. gick under det ännu sväfvande namnet hysteri. Strindberg Hafsb. 152(1890). Om hos en person, lidande av medfödd nervositet, påverkbarheten (suggestibiliteten) är mycket uttalad och utgör sjukdomens huvudsakliga drag, tala vi om hysteri. Svenson Sinnessj. 107(1907). Gadelius Själsl. 3: 304(1922).
2) i allmännare anv., om sjukligt uppjagat sinnestillstånd l. brist på behärskning, sjuklig överspändhet o. d. Andlig hysteri. Anholm Gog 424(1895). Såsom en modern psykiatriker påpekat, led hela medeltiden af ett religiöst hysteri. Schück i 3SAH 27: 111(1915). Det ä ju ren hysteri att vara så där oresonlig. Östergren(1928); jfr 1. Den hysteri, som griper de doktrinära frihandlarna var gång det blir tal om jordbrukstullar. SvD(A) 1929, nr 319, s. 5.
