HYSTA hys3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. hysta, kasta upp i vädret, gunga; jfr nor. hysta; till HYSS, interj., med syftning på den susning i luften som uppstår vid ett häftigt kast, l. möjl. avledn. av HYSSA, v.2]
1) (i vissa trakter) svänga l. hastigt föra (ngt) med händerna upp o. ned; i sht med avs. på spädbarn; jfr HYSSA, v.2 2. Lind (1749; under schwingen).
2) (i vissa trakter l. idrott.) kasta (ngt, i sht en boll) nedifrån uppåt (ofta motsatt egentligt kast med utåtförning av armen). Balck Idr. 1: 478 (1886). Bollen kastas i stället för att hystas mellan de lekande. Waldén Friluftsl. 39 (1912). Hon slängde, eller på sin höjd hystade den (dvs. bollen), som småbarn när de leka bollskola. Oterdahl Skolfl. 18 (1924).
Särsk. förb. (till 2, i vissa trakter): HYSTA BORT10 4. Karl Johan .. hystade (ler-)göken bort på bordet. Bondesson Glimm. 62 (1892). —
HYSTA UT10 4. Han tog mina bägge kappsäckar och hystade ut dem (ur kupén). Grebst 1År 16 (1912).
