SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄCKA häk3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (DA 1793, nr 55, Bih. s. 1, osv.); -ARE (se avledn.).
Etymologi
[liksom d. hække av nt. o. t. hecken, motsv. meng. hacchen, varav eng. hatch; av ett germ. hakkian, sannol. av samma stam som HACKA, v., och eg.: hacka fram den fullruvade kycklingen ur ägget (se ETerner i NysvSt. 1925, s. 268 f.)]
1) intr., om burfåglar o. vilda fåglar: (para sig o.) ligga ut äggen (o. uppföda ungarna). Nordforss (1805). (Svalorna) häcka kolonivis. Nilsson Fauna II. 1: 204 (1835). Vid vattnen häcka .. en del sjöfoglar, hvilka lägga sina ägg uti ihåliga träd, t. ex. storskraken och knipan. Düben Lappl. 33 (1873). Hönsfåglarna häcka på marken i en simpel bale. 2NF 12: 262 (1909). Häckande ejderfåglar. SFS 1920, s. 1185.
2) (†) tr.: låta (fågel) ligga ut ägg. Nordforss (1805). Weste (1807).
Ssgr (i sht i fackspr.; till 1): A: HÄCK-BUR. bur för häckning. DA 1771, nr 152, s. 4. AHB 48: 29 (1871). Östergren (1928). —
-FÅGEL.
1) i fråga om burfåglar: fågel som häckar l. som är avsedd för häckning; nästan bl. i pl. Två par (kanariefåglar), hvarom man .. vet att de äro goda häckfåglar. AHB 48: 27 (1871). Välj .. till häckfåglar endast sådana (osv.). Därs. 33.
2) om fågel som brukar häcka på viss plats, i visst land o. d. 2NF 1: 958 (1903). (Rävarna ha) åstadkommit stor skada på öns häckfåglar. Därs. 36: 216 (1923). —
-PLATS. (häck- 1858 osv. häcknings- 1926) Nilsson Fauna II. 2: 361 (1858). Lagerlöf Holg. 2: 218 (1907). Fornv. 1916, s. 114. —
-TID. (häck- 1832 osv. häcknings- 1900—1913) Svederus Jagt 204 (1832). Under häcktiden förena .. (måsarna) sig vanligen i stora skaror. 2NF 19: 223 (1913). —
-ZON. (numera mindre br.) zool. häckningsområde. Nilsson Fauna II. 1: 221 (1858). FoFl. 1910, s. 138.
B: HÄCKNINGS-BO, n. bo vari fågel häckar. Sjöstedt Storv. 203 (1911). —
-OMRÅDE~020. område inom vilket viss fågelart häckar. Rosenius SvFågl. 1: 1 (1913). —
-PLATS, se A. —
-STÄLLE. Nordenskiöld Vega 1: 105 (1880). —
-TID, se A. —
-TRÄD. träd vari fågel häckar l. kan häcka. I stort sedt äro .. de hålbyggande fåglarna beroende af lämpliga häckningsträd. SkogsvT 1907, s. 262. —
-VANA. zool. i samband med häckningen förekommande vana hos viss fågelart. Knipornas och skrakarnas säregna häckningsvanor. Ekman NorrlJakt 198 (1910).
Avledn.: HÄCKARE, m.||(ig.) l. r. (i fackspr.) fågel som häckar (på viss plats); ss. senare led i ssgr. jfr UTE-HÄCKARE.
Spoiler title
Spoiler content