publicerad: 1932
HÄFTIG häf3tig2, adj. -are ((†) superl. -ist G1R 29: 741 (1560), BOlavi A 6 b (1578); -st Schroderus JMCr. 51 (1620), LejonkDr. 101 (1689)). adv. -T (Ludvigsson Norman 19 (c. 1550) osv.).
Ordformer
(heft- (-ff-) 1548—1769. häft- (-ff-) c. 1550 osv. — -tich 1636 (: -ticht, adv.). -tig (-gh) 1548 osv. -tiig 1563. -tugh 1582)
Etymologi
[liksom d. heftig av mnt. l. t. heftig, i t. lånat från mnt. o. motsvarande ett icke anträffat mht. heiftich, avledn. av mht. heifte, våldsam, liksom isl. heipt, fiendskap, av en germ. stam haift- med sidoformerna haifst-, haist- föreliggande i got. haifsts, strid, resp. ffris. hāst, feng. hǣst (se HAST)]
1) om sak, tillstånd, värksamhet o. d.: som äger l. sker l. göres l. värkar med våldsam kraft l. intensitet; våldsam, mycket kraftig l. stark; äv. (i sht i fråga om rörelse l. förflyttning) med mer l. mindre starkt bibegrepp av hastighet, förr stundom övergående i bet.: bråd, rask; numera fullt brukligt bl. i den mån begreppet av våldsamhet l. intensitet framträder för medvetandet. Häftig gråt, gråta häftigt. Häftiga strider. Patienten kom i häftig svettning. Hjärtat slog häftigt. Dricka, springa häftigt. Tetta ware nogh sagt om Himmelens .. häftiga lop som sker aff Öster och in til Wester. Luth Astr. 8 a (1584). (Guds hand skall) låta komma öffwer them (dvs. de kristna) .. en häfftigh hädanfärd. Phrygius Föret. 36 (1620). Om färska Såår skulle blöda hefftigt. Roberg Beynon 64 (1697). Stadsens invånare .. skola under påstående vinterföre .. vackta sig för häftigt körande. PH 6: 3650 (1755). En så lång och häftig nattvandring. Atterbom Minn. 20 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Hon rodnade häftigt. Bremer Pres. 155 (1834). Lyckas han (dvs. lon) att under sina häftiga språng ertappa sitt byte. Nilsson Fauna 1: 134 (1847). Häftig fart. Cavallin (1875). Snart hörde jag borta i smedjan / Hans släggas häftiga slag. Bååth GrStig. 141 (1889). En häftig beskjutning af samtliga .. (fästnings-)verk. IllMilRevy 1898, s. 156. Svanorna .. summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Lagerlöf Holg. 2: 174 (1907). Skutan börjar slänga i häftiga sjöar. Nyblom Österut 19 (1908). — särsk.
a) om naturföreteelse: våldsam, mycket stark; om rägn: strid; numera i sht om storm, vind, haglande, rägn(skur), snöfall, åskväder. Rägna, hagla häftigt. Häftiga regnskurar. Bælter Christen 12 (1743, 1748). Från korinthiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen. Rydberg Ath. 41 (1859). Det häftiga snöfallet natten förut. FrÅdalFjäll 1928, s. 8. — särsk.
α) (utom i vissa trakter, vard., numera föga br.) om hetta, köld, torka: (mycket) stark, skarp; jfr 2. En häfftigh tårcka påkom. ConsAcAboP 5: 41 (1680). I Juli .. är hettan ännu häftigare (än i juni). Ödmann StrFörs. 1: 364 (1799). Weste (1807).
β) (†) i uttr. häftigt väder, (väderlek med) stark vind, hårdt väder, oväder. Alm. 1641, s. 18. Schultze Ordb. 1856 (c. 1755).
b) om fors, ström: mycket stark, strid; förr äv. dels om vattendrag (flod, bäck o. d.): som har stridt lopp, dels om källa: som har stark åder. En klar och häftig källa. Dalin Hist. 2: 69 (1750). Häftig flod. Lindfors (1815). De foro utför den häftiga och långa Muhosforsen. Wirsén i 3SAH 2: 159 (1887).
c) (numera i sht kok.) om eld: som brinner med kraftig låga, stark. En hefftigh brinnande eld. Schroderus JMCr. 61 (1620). När tu ser en hefftig eld, eller råkar illa brenna tig, ah kom ihog helwetis eld. Swedberg Cat. 796 (1709). Det enda sylt, som tål häftig eld är lingon och tranbär. Langlet Husm. 643 (1884).
d) tekn. om sprängämne: som exploderar med så stark gasutveckling att plötslig stöt uppstår, brisant; motsatt: vek. TSjöv. 1890, s. 41. TT 1896, Allm. s. 312.
e) (†) om läkemedel: som värkar kraftigt. Lindestolpe Frans. 64 (1713). jfr: Euphorbium .. är thet allerhefftigiste och hetaste stycke som purgerer. BOlavi A 6 b (1578).
f) om sjukdom l. smärta o. d.: intensiv, våldsam, svår; äv. i uttr. gå häftigt, förr äv. vara häftig någonstädes, om sjukdom: härja l. grassera l. rasa ngnstädes. Häftiga hostanfall. Häftig huvudvärk. Een häfftigh snuffua. Balck Es. 158 (1603). Laga förfall .. ähr swår och heftig siukdom. Lagförsl. 555 (1604). Thenne Biskopen bleff dödh aff Pästilentie, som tå war häfftigh vthi Saxen. Schroderus Os. 2: 559 (1635). En häftig smärta. Oscar I Straff 20 (1840). Häftig näsblod. TjReglArm. 1858, 1: 179. Koleran gick då häftigt i Norrköping. De Geer Minn. 1: 134 (1892). Odenius 1Celsus 20 (1898).
g) om ljud, förr äv. lukt: mycket stark, skarp. Marklin Illiger 100 (1818). De skarpa, häftiga åskknallarne. Carlén Repr. 216 (1839). Den häftigt brusande skogsströmmen. Englund Ged. 13 (1853).
h) (†) om inbillningskraft: utomordentligt stark o. livlig. En Läsare med häftig inbillningskraft. 2VittAH 2: 543 (1787, 1791).
j) bildl., om höjning l. sänkning av pris o. d.: stor o. hastig, (med) ”brant” (kurva). Fahlbeck Ad. 1: 411 (1898). På spanmålsmarknaden förnimmes en stark, för att icke säga häftig stegring. GHT 1898, nr 91, s. 3.
k) (i sht i vitter stil) som framträder l. sker (hastigt) utan förmedlande övergång (o. därför är påfallande), tvär, abrupt, oförmedlad, oförmildrad, våldsam; markant. Öfvergången från ytterligt tvång till vidsträckt frihet var onekligen mycket häftig. Forssell i 3SAH 3: 397 (1888). Häftiga temperaturväxlingar. GHT 1904, nr 279 A, s. 4. Den stora stenöknen .. med dess häftiga motsättningar af pösande rikedom och bottenlöst elände. Vallentin London 406 (1912). — ss. adv.: tvärt, oförmedlat, oförmildrat. Ett omslag, som uppträder tämligen häftigt och må hända öfverskrider sin rågång. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 525. Norman MusUpps. 5 (1880).
l) (†) ss. adv., övergående i bet.: snart. (Bolinus fick anbud) att emot taga Rectoratet i Halmstadh men kunne intet så häftigt blifwa ledigh ifrån sitt regemente. Bolinus Dagb. 73 (1676).
2) med försvagad bet., om sak: som överskrider det vanliga l. normala, stor, betydande, mycken; numera bl. (i vissa trakter, med stark prägel av slangspr.) ss. rent förstärkningsord: ”våldsam”, ”kraftig”, ”stark”. G1R 19: 271 (1548). (Det är) många wigtugha och hefftugha orsaker, som the tilbörliga skulle leggia på hiertat. PErici Musæus 5: 214 b (1582). Huru manligha han emoot häfftigha synder strijdt haffuer. PJAngermannus PMagni E 2 b (1605). (Slaganfallet) infant sig (åter) til någon häftigare grad på högra sidan. PH 5: 3076 (1751). Att t. ex. köpa ett gammalt uselt bord, låta sätta ett par nya ben på det .. (osv.) och sedan anse sig ha en utmärkt antiqvitet, är med förlof sagdt en smula häftigt. SD(L) 1900, nr 300, s. 1. Man lefde .. i de yttersta tiderna hart före domen. Häftiga ting hörde nu till ordningen för dagen. Högberg Vred. 2: 378 (1906). Fogden och länsmannen kommo hemåkande .. från ett häftigt kalas. Dens. Storf. 216 (1915). — särsk. ss. adv.: mycket, i hög grad; i nutida slangspr.: ”våldsamt”, ”kraftigt”, ”starkt”. Ludvigsson Norman 19 (c. 1550). Svart G1 80 (1561). Therutinnan foor han häfftigt wilse. Schroderus Os. 1: 178 (1635). Thetta förtyckte the andra på Mötet församlade Biskoparna häfftigt. Därs. 571. Och förswagar Fastan icke så häfftigt, som sömnlösan gör. Schroderus Comenius 351 (1639; t. texten: sehr). Brenner Dikt. 1: 194 (1684, 1713). At bränna och svedia på sätt som i Västergyllen brukeligit är, kan ej vara godt, ty derigenom dras sältan häfftigt ut. Linné Stenr. 78 (c. 1747). (Bröderna) tyckte, att det var alltför häftigt tilltaget. Lönnberg FnordSag. 1: 77 (1870). På oss svenskar verka väl ändå sådana påståenden en smula häftigt, som att ... SD 1907, nr 181, s. 7.
3) om person: som med lidelse l. iver hängiver sig åt l. går upp i l. omfattar ngt (sorg, fiendskap, begär, åsikt o. d.), ivrig, passionerad. Medan synden och döden äre dhe häfftigste fiender, som alle menniskior uthi thet ytterste mäst anfächta, så tröstade H(ans) F(urstliga) N(å)de sigh sielf medh Gudz ordh. Gustaf II Adolf 100 (1622). Då jag var student, var ingen häftigare Kantian än jag. SÖdmann (1820) i 2Saml. 4: 170. Häftig i sin sorg och ovan att lida, tillbragte hon (osv.). Kolmodin TacAnn. 1: 196 (1833). Är man för häftig / Så springer man för långt förbi sitt mål. Hagberg Shaksp. 5: 306 (1848). (Hans) häftigaste motståndare. De Geer Minn. 1: 127 (1892). Pela hade varit en våldsam man, häftig i begär, häftig och ihållande i vrede. Hallström Than. 58 (1900). (†) War han (dvs. konung Götrik) och så häftig, att han slog sig ofta igenum hans (dvs. konung Olovs) hoop. Verelius Gothr. 74 (1664). — särsk.
a) (†) i förb. med inf.: ivrig (att göra ngt). Om jag intett wore så hefftig att nu på timmen möta min vackra frökens bror (osv.). Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 6 (1689).
b) i uttr. vara häftig på (förr äv. uppå) ngt, vara ivrig med hänsyn till ngt, vara het på ngt; numera bl. (mindre br.) i det bildl. uttr. vara häftig på gröten, vara het på gröten (se HET 4 a α). Rudbeckius KonReg. 267 (1615). Inte så häftig på den saken, min vän. Börjesson C12 27 (1858). IdrBibl. 1: 7 (1918).
c) (†) i överförd anv., om sinne, äv. sinnestillstånd: ivrig, upprörd, våldsam. Schultze Ordb. 1856 (c. 1755). Ekelund Fielding 102 (1765). Med häftigt sinne på fjället jag språng / Och såg i det vida haf. Geijer I. 3: 180 (1811; anfört ss. yttrat av den blivande vikingen).
4) om handling l. värksamhet l. yttring av känslo- l. viljelivet l. skildring o. d.: ivrig; passionerad; intensiv.
a) om handling l. värksamhet: ivrig, energisk. Theris .. hefftige clagen stelte vi .. tilfredz. HT 1895, s. 324 (1563). Den hängifvenhet dertill (dvs. till yrket), som yttrar sig i en häftig verksamhet. Leopold 6: 341 (c. 1820). Den häftigaste agitation i pressen. De Geer Minn. 1: 180 (1892). Än uppgav han (dvs. hunden) häftiga tjut för att kalla på hjälp. Lagerlöf Holg. 2: 10 (1907); jfr 1 g. — särsk. om strid, tvist o. d.: förbittad, het. Mitt vti hefftigaste feiden (mellan Sverge o. dess många fiender). Swedberg Schibb. d 4 a (1716). En häftig kamp imellan Adeln och Menigheten syntes .. förestå. Kolmodin Liv. 2: 113 (1832). Dispyten blef häftig. Palmær Eldbr. 66 (1834); jfr 6.
b) om känsla l. affekt: intensiv. Häftig förskräckelse, oro, ånger. Asteropherus 28 (1609). Een häfftig kärleek. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 113. De häftigare sinnes-rörelser .., som yttra sig i våra gerningar. Boëthius Sedol. 53 (1782). Häftig sorg. Nordforss (1805). (G. IV A.) föll .. än i häftig vrede, än i häftig glädje. Carlén Skuggsp. 2: 22 (1865). Larsson Psyk. 35 (1896). Hallström Händ. 64 (1927).
c) om yttring av viljelivet, ss. begär, åtrå, längtan, iver o. d.: utomordentligt stark, brinnande. Den unga Ulyssis Son brann af en häftig längtan at återfinna Mentor uti Salenta. Ehrenadler Tel. 898 (1723). Heftig ifver .. Heftig åtrå. Serenius (1741). En häftigare åstundan. Rönigk Fresenius 131 (1753). Häftiga lidelser. Cavallin (1875). Lagerlöf Holg. 1: 157 (1906).
d) (†) om ord, skildring, ”pänna” o. d.: präglad av starka (”brinnande”) känslor, passionerad; stundom dels: obehärskad, överilad, dels: hätsk. Thenne war juen ganska häfftigh, härligh och Christeligh bekännelse. Svart Ähr. 84 (1560; i fråga om G. I:s avskedstal till ständerna). (Han) Ändrade häruti några alt för häftige ordeformer. Benzelstierna Cens. 73 (1738); jfr 6. Si her! hennes (dvs. ”den sörjande turturduvans”) klago-sånger, de äro både ömkelige och häftige. Nordenflycht Turt. 3 (1743). Den galla som flutit ur dennas (dvs. Daniel Helsingius') bittra och häftiga penna. Porthan BrefSamt. 1: 9 (1774). Denna beskrifning passar, ehuru bitter och häftig den är, tydligen på Esseerna. Agardh ThSkr. 1: 37 (1842, 1855).
e) ss. adv. o. i adverbiella uttr. med bet.: ivrigt, lidelsefullt, passionerat, våldsamt; i sht förr ofta i det adverbiella uttr. på det häftigaste. Man förföljde honom häftigt. Då .. her Göstaf .. på dett heftigeste begärade att vette, hvad adelen ville till dett troligeste .. göre hans kon. Ma:t till tiennst. RA I. 2: 42 (1561); jfr c. Ingen anföll han (dvs. satan) så hefftigt som Petrum. Swedberg Cat. 741 (1709). Carl (XII) sörjde sin moder . djupt och häftigt. Oscar II 3: 287 (1868, 1889); jfr b. Sobilia grep häftigt sonens hand. Hallström Than. 56 (1900). (Judas) trädde nu .. fram till Jesus och .. kysste honom häftigt. Mat. 26: 49 (Bib. 1917). Hon .. skulle .. få börja de häftigt åtrådda studier i matematik. OoB 1930, s. 350; jfr c.
5) (†) om person: sträng, hård; äv. i överförd anv. om tal, skrivelse o. d. (i denna anv. svårt att skilja från 4 o. 6). G1R 24: 319 (1554). Att the (dvs. de fängslade rådsherrarna) ödmiuckeligen bedie, att H. F. N. icke will ware dem så häfftigh eller till ded ytterste förföllie. HB 2: 345 (1598). Vtaff thetta häftigha, dogh sannfärdigha taal, wordo Stephani Wederparter .. så .. förbittrade, at (osv.). Schroderus Os. 1: 21 (1635; lat. orig.: Hac oratione acri). (Gud) är onda gärningars hefftige straffare. Muræus Arndt 1: 50 (1647). Schönberg Bref 1: 238 (1778).
6) [anv. utgår från 3] om person: som i en viss situation icke kan återhålla livliga yttringar av sin vrede, upphetsad, het, uppbragt; ofta i överförd anv., numera företrädesvis om tal, ton, uppträde o. d.: som röjer l. bär vittne om l. kännetecknas av en dylik sinnesstämning. Björkegren 260 (1784). Blifva häftig i talet. Lindfors (1815). Hon blef häftig och nickade hotfullt mot honom. Hallström Than. 45 (1900). Det blef ett häftigt uppträde mellan de båda kvinnorna. Levertin Gest. 31 (1903). Vergelin .. började .. i en egendomligt häftig .. ton att överbevisa Jonas. Siwertz JoDr. 43 (1928). Ditt tal är häftigt .., broder. Därs. 132. — särsk. ss. adv.: under l. med upphetsning l. vrede; argt, ilsket, i uppbragt ton, irriterat. Ty straxt han slapp och fant en annan, / Sin Stalbror och sin trogna Medbetient / Then han en liten penning-summa ländt; / Begynt' han ginest häftigt bannan, / Bemötten som en vlf ett menlöst får. Runius Dud. 1: 69 (c. 1710); jfr 3. Han talte högt och häftigt, hans ansigte lågade. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). (Räven blev ond) Men mutter svarade: ”hvarför tar / du vid dej i dag så häftigt, far?” Andersson MickelR 136 (1900).
7) om person: som lätt blir uppbragt l. brusar upp, snar till vrede, hetsig, hetlevrad, lättretad, argsint; äv. i överförd anv., om sinne(lag), lynne. (De) som icke äro alt för mycket Hete och hefftighe, icke heller alt för mycket Kalle. L. Paulinus Gothus MonPac. 678 (1628). Om jag sådant sporde, — / Jag är en häftig karl; jag vet ej hvad jag gjorde! Leopold 1: 443 (1814). Häftig man fattas aldrig förargelse. SvOrdspråksb. 45 (1865). Häftigt sinne ger ledsamma minnen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han hade ett häftigt lynne. De Geer Minn. 2: 76 (1892). Hallström Than. 39 (1900).
Avledn.: HÄFTIGHET, r. l. f. [jfr d. heftighed, t. heftigkeit] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara häftig; äv. konkretare.
1) till 1; förr äv.: hastighet. Helsingius (1587). Ett jordskalfs häftighet. Nathorst JordH 252 (1890). särsk. tekn. till 1 d. Billmanson Vap. 6 (1882).
2) till 3; i sht i uttr. med häftighet, med iver l. ”hetta” l. skärpa, förr äv.: otyglat, tygellöst. Angripa, anfalla, försvara, uppträda med häftighet. Helsingius (1587). Mina med häftighet utöfvade nöjen. Ullman GrefvHänd. 11 (1782). (Han) slöt .. sin Blanche intill sig med en häftighet, som nästan var stormande. Siwertz JoDr. 84 (1928). (†) Man bör .. så mycket frukta för Prästens kallsinnighet som för hans häftighet i Religionen. Lanærus Försök 110 (1788). särsk.
a) (†) hänförelse, entusiasm; förmåga att helt gå upp i ngt, förmåga av iver. Bergklint MSam. 1: 217 (1781). Nej lyd de böjelser du känner, / Til nöjen och lycksalighet, / Lyd dessa dina sanna vänner / Med hela själens häftighet. Lenngren (SVS) 2: 57 (1790). Den häftighet, som nu i hela landet visar sig för jernvägars införande i vårt land. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 214 (1853).
b) (†) otålighet. Hvarifrån kommer då denna häftighet, att på förhand meddela Allmänheten, hvad .. ingen annan bör få veta än Constitutions-Utskottet. ObjGästen 1829, nr 3, s. 4. e) (†) eftertryck. När man vil med hast och häftighet framföra något, så varder (det mest betonade ordet fördubblat). Giese Sprachm. 1—3: 420 (1730). d) (†) bildl., i fråga om språk: förmåga att uttrycka våldsamma affekter l. lidelser. At Språket i sig sjelft har nog höghet, häftighet och skönhet, til at föreställa Tragiske händelser. 1Saml. 4: 427 (1774).
3) till 4. Ekman Siönödzl. 221 (1680). At dämpa de för hälsan skadel:e affecters häfftighet. KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 64. Larsson Psyk. 35 (1896). särsk. (†) konkretare, i pl.: passioner. Riccoboni Catesby 121 (1761). Hör på min vän, vid våra år ska man inte vänta sej de der heftigheterna i kärleken. Schröderheim Opt. 28 (1794). Thorild 4: 187 (1795). 4 (†) till 5. Helsingius (1587). 5) till 6, 7; äv. konkretare; förr äv. i pl., om olika utbrott av häftighet. Swedberg Schibb. 273 (1716). Han var af ett lättrördt sinnelag och fallen till häftigheter. Rosenstein 1: 114 (1787). Att hon förargat mig, genom någon häftighet eller annat strunt. Feilitzen Wern. 93 (1874). Män, som behandla dem (dvs. bråkiga gossar) med stränghet eller häftighet. Hierta-Retzius ArbStug. 169 (1897). All bitterhet och häftighet och vrede .. vare fjärran ifrån eder. Ef. 4: 31 (Bib. 1917).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content