SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄNKASTA 3n~kas2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. henkaste; av HÄN (i bet. 1 till HÄN 1 a, i bet. 2 till HÄN 5) o. KASTA]
1) (†) kasta bort (ngt till ngn l. ngnstädes); äv. bildl. Jag var då hänkastad på en främmande ort. KomKal. 1851, s. 62. Lovén Dante 1: 32 (1856).
2) (bl. ss. mera tillfällig danism) i fråga om handling som utföres utan särskild avsikt l. utan övervägande l. omsorg l. bl. provisoriskt; särsk. dels: teckna flyktigt (i ord l. bild), skissera, dels: yttra utan närmare eftertanke l. i förbigående, framkasta. Sedan vi hänkastat dessa inledande anmärkningar, öfvergå vi till den biografiska delen af vår framställning. (Cavallin o.) Lysander 4 (1851). Sturzen-Becker 3: 190 (c. 1860; uppl. 1882). Sultanen hälsade vänligt .. och hänkastade ibland ett par ord. Heidenstam Tank. 180 (1899). (Utkastet) är helt skisseradt, vårdslöst hänkastadt. CRNyblom i PT 1900, nr 202 A, s. 3. särsk. ss. anföringsverb. ”Tungt att gå på de långa hala vägarna”, hänkastade han. Hallström Brilj. 152 (1896).
Spoiler title
Spoiler content