SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄNKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or; i kollektiv anv. äv. HÄNK.
Etymologi
[sidoform till (l. i varje fall sammanhängande med) HANKA, sbst., o. HANK, sbst.1]
(†) hank (se HANK, sbst.1 1 o. 2); störband. De påbundne Flåren (på sillgarnen) af Poppel-Pihls bark voro fästade med quarters långa hänkor. Linné Sk. 318 (1751). (Gärdsgårdar) bindas med hänk. Brauner Åker 40 (1752). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 111 (1857; om störband).
Spoiler title
Spoiler content