HÄN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1982):
(2) HÄN-GÅ, v. [jfr d. hengaa, t. hingehen] (†)
1) till 2 a, i p. pf. ss. adj., om tid: förgången. Från hängångna tider. Afzelius Sag. 1: Dedik. 2 (1839).
(1 b γ) -HÖRA. [jfr d. henhøre, t. hingehören] tillhöra viss myndighets område, sortera (under viss myndighet); numera bl. (föga br.) med bestämning inledd av prep. under. Appellationen (skall) ske til den Härads-Rätt eller Böigde-Rätt, hvarest Factum är begångit, eller .. der den döde i lifstiden hänhört. PH 5: 3434 (1752). Och inrymmes honom (dvs. utrikesministern) åter ett sådant inflytande, hur kunna de (dvs. konsulerna) förklaras ensamt hänhöra under myndigheten i hemlandet. SDS 1904, nr 305, s. 2. jfr (†): Uthskrifningzpenningarne till Cronan äre betallte, som henhöra till den ordinarie Staten. RARP 6: 282 (1656). —
-HÖRIGHET~002 l. ~200, r. l. f.; best. -en. [bildat till HÖRA HÄN i bet.: höra till (släkte o. d.)] (i fackspr.) egenskap(en) l. förhållande(t) att höra till visst släkte, viss ordning o. d. ÖfversVetAFörh. 1900, s. 583.
