IDEN i3den2, adj. idet; idne, idna; idnare. adv. IDET.
Etymologi
[fsv. idhin, sv. dial. iden (Smål.), ien (Smål., Hall.), iðun (Dalarna), motsv. nor. dial. iden, mödosam, isl. iðinn, ivrig, nitisk; till ID, sbst.3; jfr IDOG]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) idog, flitig, trägen. De små männen arbetade .. idet och träget. SvFolks. 219 (1844).
