SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2011  
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
UPP-HÖJA, -else (se d. o.), -NING (se d. o.); -are (numera bl. tillf., Borg Luther 1: 297 (1753) osv.). [fsv. uphögia] jfr HÖJA UPP.
1) till 1: höja l. lyfta upp (ngn l. ngt); flytta (högre) upp; särsk. i p. pf. Joh. 3: 14 (NT 1526). En brystplog .. hwilken bäst uphöjer mullen. Stridsberg Åkerbr. 80 (1727). Ungkarlar af Brudgummens jämlikar uphögde honom på sina axlar, liksom Lagmännerne en ny utwald Konung. Dalin Hist. 1: 285 (1747). Pjäksornas upphöjda tåspets har ursprungligen sin betydelse för skidåkningen. Retzius FinKran. 125 (1878). särsk. i mer l. mindre bildl. anv. särsk.
α) (†) upplyfta (hjärta o. d.) (till Gud). Lehnberg Pred. 1: 7 (c. 1800). Rydberg KultFörel. 2: 215 (1885).
β) (med anslutning till upp 7) åstadkomma att (ngn) erhåller hög(re) ställning l. tjänst o. d.; befordra; särsk. i uttr. upphöja ngn (äv. sig själv) till ngt (i sht visst ämbete o. d.), förr äv. i uttr. upphöja ngn på tron(en), göra l. utropa o. d. ngn till konung o. d. The genstreffuige skola icke kun(n)a vphöya sich. Psalt. 66: 7 (öv. 1536). Konungen vphögde Daniel .. och giorde honom til en Första offuer hela landet Babel. Dan. 2: 48 (Bib. 1541). Drottning Maria i Ängland (avled) och Systren Elisabeth blef .. uphögd på Thronen. Celsius G1 2: 340 (1753). Han upphöjdes .. till general vid rytteriet. Fryxell Ber. 6: 180 (1833). Antagligen tror kungen att härmästaren vill upphöja sig själv till caesar över Gallien. Strömholm Fält. 135 (1977).
γ) (med anslutning till upp 7) i fråga om att ngt förklaras för gällande l. giltigt; särsk. i sådana uttr. som upphöja ngt till lag, göra ngt till lag; äv. refl. Småningom uphöjer sig fördomen till grundsats. 2SAH 12: 209 (1827). Fordringarna upphöjdes till folkbeslut. Cederschiöld Riehl 1: 28 (1876). Förslagen blefvo utan större förändringar upphöjda till lagar 11 juni 1915. 2NF 37: 882 (1925).
δ) (i sht i ä. religiöst spr.) berömma l. (lov)prisa l. förhärliga (ngn (äv. sig) l. ngt); hålla l. sätta högt; särsk. med avs. på ngns ära l. lov o. d.; särsk. i uttr. upphöja ngn (l. ngt) till himlen l. till skyarna (se himmel 1 i δ resp. sky, sbst.1 1 f β). G1R 1: 29 (1521). Vphöyer Herran wår Gudh, och tilbidhien på hans helgha bergh. Psalt. 99: 9 (Bib. 1541). Vphögh tigh icke sielff, at tu icke faller, och kommer tigh på skam. LPetri Sir. 1: 38 (1561). En narr uphögdes och berömdes, / En klok blef tadlad, och förglömdes. Nordenflycht QT 1745, s. 20. Ödmjuker er, när verlden vill upphöja / Till himlens rand er ära och ert mod. BEMalmström 6: 294 (1839). Jag hade hoppats så mycket få höra någonting om mitt sommararbete och om det blivit nedsablat eller upphöjt. Wilhelm BrJeanne 79 (1920).
ε) (med anslutning till upp 7) lyfta (ngn l. ngt) upp till en hög(re) andlig l. intellektuell l. moralisk o. d. nivå l. över ngn annan (l. annat); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: framstående l. höjd över det triviala, ädel, sublim (se slutet). Stiernhielm Fägn. 114 (1643, 1668). Hvad vi böra företaga, för att upphöja våra mörka och orediga kunskaper till klara och tydliga. Tuderus Kiesewetter Log. 137 (1806). De mest upphöjda tankar och idéer. Sturzen-Becker 1: 95 (1861). En balneolog är en person som upphöjt badandet till en vetenskap och terapiform. GbgP 22/12 1991, s. 16. särsk.
α') i uttr. vara upphöjd över, vara förmer än, stå över. Jordens Gudar, I ären ej heller fria från ödets lek, som ären uphögde öfver sjelfva Naturen. JGOxenstierna Dagb. 158 (1771). Den religiösa poesien .. skall vara tidlös och evig, upphöjd över tiden och dess förvandlande makt. OoB 1936, s. 45.
β') i förb. med lugn l. ro: oberörd; i sht i uttr. med upphöjt lugn. De skola med lugn, med själens upphöjda lugn, besitta .. sin jordiska lott. Wallin 1Pred. 3: 348 (c. 1830). Morfar tog inte saken med samma upphöjda ro. Gustaf-Janson Toffl. 282 (1964). Många accepterade med upphöjt lugn att bilen satt fast, att bussen inte kom och att tågen var inställda. Sydsv. 26/2 2007, s. A5.
2) till 1 e: höja (ngt) ytterligare l. göra (ngt) högre (än underlaget o. d.); öka höjden l. nivån på (ngt); förr äv. refl.: höja sig; förr äv. med avs. på byggnad o. d.: uppresa; i p. pf. äv. i adjektivisk anv.: hög l. framträdande. En upphöjd scen. (Han) vphögde grunden dobbelt så högdt. Syr. 50: 2 (Bib. 1541). Att opsettie och ophöije en bodh .. widh hwar Marcknatz platz. SUFinlH 2: 262 (1606). Emedan Niester Strömmen hvart 3:dje åhr upphögde sig 3 alnar öfver den skiöna platsen. HC12H 1: 67 (1734). Skorstenen, som är nogodt låg, upphöijas. VDAkt. 1754, Syneprot. F III 7. Den mellersta delen af östra Asien utgör en af de upphöjdaste landsträckor på jorden. Palmblad LbGeogr. 36 (1835). Händerna äro långa och smala, med upphöjda ådror. VBenedictsson hos Lundegård Benedictsson 257 (1885). särsk. (i fackspr.) i p. pf., om arbete l. gravering o. d.: framställd i relief. Linc. E 2 b (1640). Wiener Porcellin med uphögda figurer. Wrangel TessPal. 40 (i handl. fr. 1735). Munthe IslamK 236 (1929; om mönster). jfr halv-, hel-upphöjd.
3) (utom i a numera bl. tillf.) till 7: öka l. uppvärdera (ngt). Renbeteskomm. 1907, I. 2: 230 (1603; med avs. på tull). Myntet (har) några gånger blifwit uphöjt. Hof Siälvbiogr. 24 (c. 1768). LBÄ 36–38: 176 (1800; med avs. på statsinkomst). Vid upphöjda temperaturer. Berzelius Kemi 5: 1190 (1828). Man nöjde sig att bruka eller lika ofta missbruka det gotiska ordförrådet för upphöjande af det svenska språkets ålder. Annerstedt UUH II. 2: 308 (1909). särsk.
a) matem. multiplicera (tal) med sig självt så många ggr som dignitetstecken anger; särsk. i sådana uttr. som två upphöjt till två (l. tre osv.), 22 (resp.3 osv.). Xn (betyder) at quantiteten x är uphögd til digniteten n. Palmquist Alg. 1: 12 (1745). Hedström o. Rendahl Alg. 9 (1915).
b) (†) i fråga om stavelse o. d.: uttala med högre grad av tryckstyrka l. tonhöjd. Palmchron SundhSp. B 7 a (1642). Tonen består däruti, att den ena stafwelsen uphöjes för de andra, som därigenom komma att sägas lägre och liksom nedsänkas. Hof Skrifs. 15 (1753). Slaviska språken saknade upphöjd klang. Bremer GVerld. 2: 168 (1860).
c) i fråga om förbättring l. försköning. Sin Ögons deijlighet mäd blijdhet hon uphöyer. Columbus (SVS) 2: 149 (1671). (Fast sanningssaltet) är något bittert .. skall man dock finna, at det aldeles uphöijer och återställer smaken. Dalin Arg. 1: 90 (1733, 1754). Hyn af en bländande hvithet, litet upphöjd af en doft äkta karmin. Bremer Nina 39 (1835).
4) till 8 f: upphäva l. låta höra (röst l. rop o. d.); äv. med anslutning till upp 7 a: göra kraftigare, höja; särsk. i p. pf.: hög. The stodho longt j frå honom, och vphögdhe thera röst säyandes, Jesu Mestar, warkwnna tigh öffuer oss. Luk. 17: 13 (NT 1526). (Han) tog ljud öfwer alla, samt lät sig icke beqwäma at tystna, utan uphögde mer och mer sin röst. KyrkohÅ 1938, s. 276 (1781). Med upphöjd röst. Fahlcrantz 1: 7 (1835, 1863).
Avledn.: upphöjdhet, r. l. f. särsk. till -höja 1 slutet ε: egenskapen l. förhållandet att vara upphöjd; sublimitet. Boström 3: 10 (1833). Upphöjdhet öfver allt, som var smått och småsint. Weibull LundLundag. 219 (1891).
(1 (, 7)) -HÖJELSE. [fsv. uphöghilse; till -höja] motsv. -höja 1: förhållandet l. handlingen att upphöja (ngt l. ngn); särsk. dels i fråga om anseende l. rang l. ställning (jfr -höjning 1), dels (teol.) i fråga om Jesu uppståndelse efter döden på korset (motsatt: förnedring (se d. o. 3 slutet)). Jak. 1: 9 (NT 1526). Hwad är Christi Uphöjelse? Thet är thet Stand, til hwilket Christus, På Mandomens Wägnar, är uphögd och satt på sin Gudomlige Thron. Swebilius Cat. 2: 46 (1689). Printzessan Elisabeths vphöÿilse på Rÿska Thronen. ÅbSvUndH 83–84: 170 (1741). Efter att i nära ett halft sekel hafva helgat sitt stora snilles verksamhet till Svenska litteraturens upphöjelse (bortgick Leopold). Lenberg hos Leopold 4: I (1831). I Olaus Petris mässordning voro flera bruk ur den katolska mässan bevarade .. Den viktigaste av dessa var upphöjelsen (elevationen med åtföljande klämtning) av brödet och vinet i nattvardsgudstjänsten, åtföljd av adorationen. KyrkohÅ 1942, s. 56. jfr själv-, stånds-upphöjelse.
Ssgr (†): upphöjelse-, äv. upphöjelses-stånd. = -tillstånd. Paulinus Gothus ThesCat. 194 bis (1631). Melin Pred. 1: 43 (1844).
-tillstånd. jfr tillstånd 3. Möller (1790). Cannelin (1939).
-HÖJNING. [fsv. uphöghning; till -höja]
1) (numera bl. tillf.) motsv. -höja 1 (slutet β, ε): handlingen att upphöja (ngt l. ngn) l. egenskapen att vara upphöjd; upphöjelse; andlig förädling; upphöjdhet, värdighet. LPetri KO 38 a (1571). Olärde, ogudachtige skrymtares flitige förfordran och uphögning. RA I. 3: 93 (1593). Upphöjning öfver små intressen. 2NF 7: 119 (1809). En vigtig regel, då man vill gifva stilen värdighet och upphöjning, är att (osv.). Enberg SvSpr. 361 (1836). Denna egoistiska, slappa tid, utan all upphöjning, utan all religion. Almqvist GMim. 1: 115 (1841).
2) motsv. -höja 2 (slutet): förhållandet att höja sig l. vara upphöjd; särsk. konkret: upphöjt ställe l. parti l. utväxt l. svullnad (på kropp(sdel)), utbuktning; äv. i fråga om terrängförhållanden l. landhöjning, dels konkretare, om resultatet (förr äv.: höjd (se d. o. 2)), dels konkret: höjd (se d. o. 5 a) l. kulle. En Vphöyning aff Jord. Rålamb 8: 168 (1691). Hernquist Hästanat. 1 (1778; på hästben). En upphöjning af 4000 fot. Palmblad LbGeogr. 72 (1835). Landets allmänna upphöjning. KrigVAH 1897, s. 244. Framme på en upphöjning stod katedern. Krusenstjerna Pahlen 3: 31 (1931). Här och där höja sig större och mindre moränkullar ur leran .. Till dessa upphöjningar voro en gång byarna lokaliserade. Ymer 1940, s. 119. jfr halv-, rand-, sagittal-upphöjning.
3) motsv. -höja 3: ökning (av ngts värde o. d.), förhöjning; särsk. (matem.) motsv. -höja 3 a; förr äv. om det belopp o. d. varmed ngt öka(t)s. Kopparens uphögning. AOxenstierna 10: 438 (1633). 1 wagn .. til Lund med Ophöjningen 5:20. HovförtärSthm 1716 B, s. 478. Genom denna uphögningen (kommer) så monga x at stå utmed hvarandra, som m gångor n är. Palmquist Alg. 1: 30 (1745). Knallguld och i synnerhet knallsilfver explodera af obetydliga upphöjningar i temperaturen. VetAH 1819, s. 261. jfr dignitets-, potens-upphöjning.
Ssg (till 3; †): upphöjnings-tecken. höjningstecken, kors (se d. o. I 7 b β); jfr -höja 3 b. Londée Kellner 2 (1739). Fahlgrén Boktr. 43 (1853).
(11) -HÖR. [jfr d. ophør; vbalsbst. till -höra (o. höra upp). — Jfr uppehör] (†) i uttr. utan upphör, utan uppehåll; jfr -höra 2 b slutet o. uppehör. Han .. bådhe Dagh Natt vthan vphör, til storms gick. Schroderus Liv. 839 (1626). I dessa djupa grunder, / Får hon med glädje se / De stora Herrans under, / Som utan uphör ske. Nordenflycht (SVS) 1: 9 (c. 1740). Flensburg KyrklT 73 (1896).
-HÖRA, -an (†, HSH 36: 154 (1577), Widegren (1788)), -else (†, Linc. M 6 b (1640), Möller (1755)), -ning (†, KKD 3: 141 (c. 1710), VetAH 1752, s. 129); -are (†, Linc. (1640), Wollimhaus Ind. (1652)); jfr -hör, uppehör.
1) (†) till 8: förhöra (läxa o. d.). Efter bönen hvarje morgon upphördes hemlexorna. ÅbSvUndH 2: 76 (c. 1890). Sedan lexan ändtligen var upphörd, sade (osv.). Bondeson Chronsch. 1: 30 (1897). FrSkånStäd. 54 (1932).
2) [jfr d. ophøre; efter mlt. uphōren l. t. aufhören] till 11: få ett slut l. sluta.
a) om ngt gällande l. fungerande l. existerande l. i fråga om ngts utsträckning i rummet: komma till en (l. sin) slutpunkt, upphävas; vara förbi l. slut, icke längre finnas; försvinna; särsk. om tidning l. affär o. d.: läggas ner l. slå igen. Tidningen, butiken, företaget har upphört. Sedhan Kongl. M:ttz authoritet ähr ophördh. AOxenstierna 7: 650 (1632). Lönnen .. upphör .. i Sverige .. först vid Ångermanelfven. Palmblad Norige 42 (1846). Med utsigten till enkeståndets upphörande tycktes gumman qvickna till. Strindberg Hems. 121 (1887). Svedjebruket har upphört. Selander LevLandsk. 9 (1955). jfr o-upphörd.
b) i fråga om ngt pågående: sluta l. hålla upp; avstanna; ta slut; särsk. (vanl. med personsubj.) i sådana uttr. som upphöra med (förr äv. ifrån) ngt l. att göra ngt, sluta med ngt l. att göra ngt, avbryta ngt. Regnet, bullret upphörde. Terminen upphör 19 januari. Man upphör aldrig att förvånas. ÄARäfst 23 (1596). At i .. (under sabbaten) ophören icke allenast ifrå groft hwardagsarbete, vtan ock ifrå syndsens träldom. Swedberg SabbRo 2: 997 (1698, 1712). De upphöra alla skrika, då de ej mera kunna. Fahlcrantz Lessing Gal. 71 (1821). Pensionskassan har .. upphört med sin verksamhet och trätt i likvidation. ActaOel. 2: 31 (1924). Då upphörde bråket plötsligt och de fortsatte lekande att springa runt. Wahlberg FrusLiv 26 (2003). jfr o-upphörd. särsk. (†) ss. vbalsbst. -an l. -else liktydigt med: uppehåll l. avbrott; särsk. i förb. med utan (jfr -hör). HSH 36: 154 (1577). Uthan ophörelsse. RARP 6: 242 (1657). Att utan uphöran manligen fächta. HSH 3: 152 (1693). Widegren (1788).
-HÖSA, se -ösa.
-I40 l. 32 (se för övr. anm. 2:o sp. 392), förr äv. -UTI, prep. o. adv. [runsv. uppī, fsv. up i]
I. prep.
1) (†) till 1, 2: upp i. Dereffter gingo dhe med samma process vppi H: K: Mtz förmak. RARP 1: 51 (1627). Skulle han (dvs. fågeln) wara tårr inuti när han wid bordet skiäres up, så slås uputi honom af saucen som är under. Warg 236 (1755).
2) (numera ngt vard.) till 4, 5: uppe i. Runda walf oputj tacket. KKD 3: 235 (1711). Den historieberättande familjen satt församlad uppi mörkröda soffans öfversta hörn. Almqvist Hind. 196 (1833). särsk. (numera ngt vard.) i sådana uttr. som (vara) (mitt) uppi ngt, (vara) ivrigt sysselsatt med l. livligt engagerad i ngt; vara inne i ngt; jfr upp 13 a. När jag i Era bref ser Er så liflig, så lefvande, så opputi både känslor och Litteratur, då (osv.). Bremer Brev 2: 17 (1839). Alfons läser .. Han är mitt uppi en raketfärd till månen. Expressen 5/10 1992, s. 24.
II. adv. (†) till 4: upp-till. En .. Guldring .. samt et ljust Bambo-rör med hjort-horns-knapp och Guld-plätt uputi, äro för ägaren bortkomne. DA 1793, nr 2, s. 3. Ett vaxduksfodral till min trekantiga hatt, som kunde ihopknytas upputi och der plats således fans för den svajande blå och gula plymen. Wingård Minn. 8: 44 (1848). Östergren 4: 1167 (1934).
-IFRÅN400 l. 302 (se för övr. anm. 2:o sp. 392), prep. o. adv.
I. prep. Weste (1807).
1) till 4, angivande att ngn l. ngt kommer från en högre belägen punkt l. plats l. nivå o. d.; särsk.: från en hög l. den högsta del(en) l. punkt(en) o. d. av (ngt). Uppifrån denna trappa hade man en präktig utsigt. LitAlbum 1880, s. 68. jfr här-uppifrån.
2) till 5, särsk. angivande att ngn l. ngt kommer från en nordligare belägen plats. Ahrenberg Hem. 155 (1887). Hjördis .. kom uppifrån Norrbotten och tillhörde en förmögen grosshandlarsläkt. Krusenstjerna Fatt. 1: 167 (1935). jfr här-uppifrån.
3) till 13, bildl., angivande övre punkt l. nivå i en skala l. rangordning o. d. En .. riks-häfdabok, der Göternes och Svearnes bragder förtäljdes .. i ordnadt sammanhang, ned till Gustaf I uppifrån Noachs äldste soneson Magog. Atterbom Minnest. 1: 73 (1847). Skala uppifrån svärmande förtjusning ned till hån eller kallt underkännande! Bergström LittNat. 65 (1889).
II. adv.
1) till 4, 5: från en högre upp l. längre inåt land l. nordligare o. d. belägen punkt l. plats l. nivå; ofta i förb. med ned(åt), särsk. i uttr. uppifrån och ned, från en översta punkt nedåt (i fråga om person: från huvudet till fötterna). Weise 86 (1697). Begynn med den sifferraden uppifrån nedåt, som står längst till höger: lägg i hufvudet tillsammans alla dess siffror. Almqvist Räkn. 1 (1832). (En) villastad med slingrande gator, funkisvillor och trädgårdar, som högt uppifrån ter sig som små japaneserier. Siwertz Pagoden 5 (1954). Riddar Kato synade oss uppifrån och ner med sina förfärliga ormögon. Lindgren Mio 154 (1954).
2) till 13, bildl.; särsk. i fråga om (social) ställning l. makt o. d.: från övre l. översta position l. nivå o. d., från högre ort (se ort, sbst.1 II 6 a); äv. (i sht i religiöst spr.) angivande riktning från Gud l. himlen l. högre makter. Han handlade på order uppifrån. At värdighet at vara fri, måste komma nedifrån; sjelfva befrielsen kan utan oordning endast upifrån börjas. LittT 1795, s. 32. Sitt uppdrag hade .. presten, icke nedifrån af menniskor, utan uppifrån af Gud. 2SAH 26: 207 (1852). särsk. i utvidgad anv.
α) i fråga om sättet att behandla ngn, närmande sig bet.: överlägset l. nedlåtande. GHT 5/4 1898, s. 2. Man fick inte förnedra sig själv genom att bli ond, då dumma mänskor behandlade en uppifrån. Heerberger NVard. 195 (1936).
β) i fråga om sättet att se på tillvaron o. d.: från ett upphöjt perspektiv (se perspektiv, sbst. 3), i sina rätta proportioner. Koch Arb. 268 (1912). Gudskelov för att man dock är en mogen, sansad, välanpassad människa, som verkligen kan se tingen uppifrån. Thorén Herre 72 (1942).
-IGENOM4010, äv. -GENOM400 (se för övr. anm. 2:o sp. 392), prep. o. adv.
I. prep., till 1, 2: genom (ngt) i riktning uppåt, upp genom; äv. bildl. Högberg Frib. 17 (1910). Han suger på sin snugga och berättar om sin färd uppigenom landet. Blomberg BrinnSnön 32 (1935).
II. adv., till 1, 2: genom ngt (av sammanhanget givet) i riktning uppåt; äv. bildl. (med anslutning till upp 7), särsk. i fråga om social ställning o. d. Holmström LändStränd. 2: 80 (1919). (Bolaget) rådde om alla gruvorna här uppigenom. Höijer IngaÄnglar 1952, s. 35. Han lär ha inflytelserika vänner uppigenom. Lundquist MordSjälvV 181 (1954).
-IKRING, se upp-omkring.
(1, 7 e α) -IMMA, -ning. särsk. (†) om vattenånga o. d.: uppstå l. ryka l. stiga o. d.; jfr imma, v. 1 b. VetAH 1739, s. 47. SAOL (1973).
(1, 12) -ISA, -ning. [jfr t. aufeisen] (†) befria (ngt) från is, tina l. bryta upp isen på (jfr isa upp); äv. med avs. på fartyg: bryta is för. OxBr. 6: 40 (1629). Dalin (1855; med avs. på fartyg). Öfvergången fick verkställas ett godt stycke ofvanför staden, emedan ryssarna uppisat strömmen. Quennerstedt C12 1: 106 (1916).
-JAGA, -ning; -are (, Geijer I. 1: 127 (1818)).
1) (numera mindre br.) till 1: jaga l. driva upp (ngn l. ngt); skrämma upp; särsk. (till upp 1 h β): driva (ngn l. ngt) upp från viloplats o. d.; särsk. med avs. på villebråd (jfr 3); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr 4). Han wille ännu en gång upjaga det unga Lejon, som lagt sig uppå hans Thron, och twinga honom at lämna det rof, som han så lätt wunnit. Mörk Ad. 2: 337 (1744). (Stövaren) uppsöker .. Orre, Tjäder och andra skogs-fåglar, samt uppjagar dem i träd, hvarunder han stadnar och skäller. Nilsson Fauna 1: 64 (1820). En hastigt uppstigande vind .. uppjagade molnet vid synranden med utomordentlig hastighet. Rydberg Frib. 41 (1857). Rosenius SvFågl. 3: 3 (1927).
2) (†) till 1: driva l. slå upp (ngt i l. mellan ngt annat); äv. (med anslutning till upp 3): gm att driva (se driva, v.2 20 a) åstadkomma l. vidga (hål); jfr jaga 8 b. Brunius GotlK 1: 187 (1864). För att få blindhålen koncentriska måste de upprymmas medelst ett borrliknande instrument, rymmaren, och få icke uppjagas medelst dorn. Nilsson Skeppsb. 108 (1932).
3) (numera mindre br.) till 2, särsk. till 2 d: gm jagande hinna upp (ngn l. ngt), jaga ifatt; särsk. med avs. på villebråd (jfr 1). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 66 (1539). En öfvergångsform till djurfång är, då djuret uppjagas mot en bestämd gillerinrättning, grop eller nät. Norlind AllmogL 24 (1912). Äfven om det .. skulle lyckas ett antal tyska kryssare att komma ut på Atlanten, skulle det icke dröja länge, förrän de vore uppjagade och sänkta af de allierades sjöstridskrafter. VFl. 1916, s. 51.
4) till 7: driva upp (ngt), ofta till viss punkt l. nivå o. d.; särsk. (o. numera bl., tillf.) med avs. på pris l. kurs l. värde o. d. R:dall:s opjagande. OxBr. 11: 442 (1631). Silke .. upköpes årligen af Fabriqueurerne i Lion, och är så begärligt, at det til högt pris upjagas. König LärdÖfn. 6: 200 (1747). Reduction sker vanligen i en serskild ugn, kallad äsja, och hettan uppjagas med blåsbälg. Berzelius Kemi 2: 12 (1822). Finska kriget 1788–90 upp-jagade dödligheten från 51,988 (år 1787) till 57,320, år 1788. Agardh o. Ljungberg III. 3: 102 (1859).
5) till 7 e β: jaga upp l. egga l. upphetsa (ngn l. ngt); särsk. (o. numera i sht) i p. pf. i adjektivisk anv.: upphetsad l. exalterad l. uppskrämd (jfr -jäktad); äv. i adverbiell anv. En upjagad inbillning om andeliga syner, såsom en ärftelig sjukdom. Kellgren (SVS) 5: 160 (1788). Har man en gång upjagat menighetens farhoga, at dess religion står i fara, skall den sedermera så mycket sorgfälligare vaka til dess försvar. LBÄ 5–6: 30 (1797). Ute från gårdsplanen i snöyran hördes uppjagade röster. Martinson VägUt 217 (1936). Ett par gånger log hon mot honom och då försvann det uppjagat rastlösa ur hennes ansikte. Heerberger Dag 89 (1939). Först nu förstod jag hur nervös och uppjagad Bombi Bitt var. Nilsson BombiNick 251 (1946).
6) (†) till 8: åstadkomma l. framkalla l. driva fram (ngt); särsk.: gm ivrigt sökande o. d. vinna l. få tag på (ngt). Eller hwad kunnen j vpiagha medh idhor vmsorg? Hwilken aff idher kan medh sin vmsorgh föröka ena alin til sina lengd? OPetri 3: 313 (1530). Detta namn uppjagade på Abedissans bleka kinder en lätt rodnad. Palmblad Nov. 1: 134 (1840). Värre bryr mig det långa sträfvandet att uppjaga en idé, om ock den simplaste, och ej förmå det. 3SAH 10: 44 (1845).
(7 e) -JAZZA, förr äv. -JASSA, -ning. [jfr eng. jazz up] med avs. på musik o. d.: införa jazzrytm(er) i l. omvandla till jazz, göra svängig(are) o. d.; äv. bildl.: göra (ngt) mer livfullt l. spännande, närmande sig l. övergående i bet.: piffa upp; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. GbgP 25/11 1951, s. 2. Nya och gamla schlagers i uppjazzade versioner. LD 23/3 1959, s. 9. Nu är det uppjazzad svensk husmanskost som gäller. SvD 6/3 1992, Gajden s. 9.
(7) -JOBBA, -ning. särsk. (†) driva upp (pris o. d.) gm spekulation; jfr jobba 3 o. jobba upp. AB 23/3 1898, s. 3. SAOL (1973).
(7) -JUSTERA, -ing. justera (ngt) uppåt, korrigera gm höjning; äv. övergående i bet.: höja; jfr justera 1 f. Man har gjort en uppjustering av prognosen. SAOL (1950). Bakgrunden (till missnöjet) är att skatten på piptobak höjs med närmare 70 procent, medan skatten på cigarretter inte alls uppjusteras lika mycket. DN 22/9 2007, s. B8.
(7 e) -JÄKTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) uppjagad, upphetsad; jfr jäkta 2. Aldrig såg jag en människa så nervöst uppjäktad. Lindqvist BakMoln. 231 (1911). Östergren (1964).
-JÄSA, -ning.
1) till 1 e, om deg l. bröd o. d.: gm jäsning höja sig l. pösa upp; äv. oeg. l. bildl.: svälla l. svullna upp; jfr jäsa upp 1, 2 a. Forsius Phys. 252 (1611). Det uppjästa ansiktet. Siwertz Eld. 311 (1916). Grädda .. (skorplängderna), då de är väl uppjästa, i god ugnsvärme. StKokb. 17 (1940).
2) till 7 e, om vätska o. d.: jäsa (se d. o. 1); förr äv. i fråga om annan process varvid ngt (särsk. metall o. d.) fräser l. bubblar o. d. (jfr jäsa 2). Til thes thet först börjar hwitna och sedermera alt mer och mera upjäsa; hwilket snarare sker, uthi starckt än swagt dricka. Broman Glys. 3: 124 (c. 1730). Omärkeligen, upgäser Tackjärnet, hwarigenom desz egenteliga tyngd förminskas. Rinman JärnH 1028 (1782).
3) (†) i oeg. l. bildl. anv. av 2, dels om kroppsvätska (särsk. galla l. blod): svalla l. sjuda upp, dels om ngt abstr. (särsk. tankar l. sinne(sstämning) o. d.): välla upp; röras upp. Lindh Huuszapot. 223 (1675). Wid min ähras angripande, öfwerföll mig en häftig ifwer, så at gallen vpgiäste. Humbla Landcr. 133 (1740). Försiktighet bjuder mig ej mindre än dygd at gifva mina i sorg upgäsande tankar nya aflopp. Lantingshausen Young 1: 22 (1787). Högberg Vred. 3: 323 (1906).
-KALLA, -else (se d. o.), -ning. [fsv. upkalla]
1) till 1, 2: anmoda l. be (ngn) att komma upp; äv. mer l. mindre bildl. Vinnaren blev uppkallad på scenen. AOxenstierna 7: 79 (1632). At Han nu upkallades til Arboga, skedde .. för det Han skulle aflägga Råds-eden. Loenbom Stenbock 2: 175 (1758). Huru många halftförgätna personligheter hafva ej .. (gm minnesteckningar) uppkallats ur grafvarna för att lysa ibland oss såsom ledstjernor. Runeberg (SVS) 9: 395 (1863).
2) (numera mindre br.) till 1 h: uppmana (ngn) att resa sig l. stiga upp; i sht bildl.; äv. allmännare: mana l. uppfordra l. kalla (ngn) (till ngt l. att göra ngt) (äv. utan obj.). Länesmännerne i Norige vpkallade Allmogen och Krigsmachten til strid. Peringskiöld MonUpl. 59 (1710). Knappast någon enda natt som man icke en eller ett par gånger uppkallades för segels bergning eller rättning. VFl. 1911, s. 95. Till slut trodde jag att det jag skrev var riktigt, om det uppkallade till protester. Lo-Johansson Förf. 26 (1957).
3) till 8 a: anmoda (ngn) att infinna sig (inför myndighet l. överhöghet o. d.); förr äv.: uppropa (ngn) vid namn. Han blev uppkallad till rektor. Her berendt woorth wpkallath tiil ath stilla thet rychte och misstancka som war paa ferde j blandt almogen. G1R 2: 78 (1525). Dalin (1855: vid namn). Man visste, att kommissionen icke hade svårt att finna förevändning att inför sitt skrank uppkalla hvem som helst. Malmström Hist. 4: 175 (1874).
4) (†) till 9: kalla samman (ngra) för visst syfte; särsk. i fråga om inkallelse till krigstjänst. G1R 17: 307 (1545). Landstormen kunde endast uppkallas till hemortens försvar. SvH 10: 156 (1909).
5) till 7, 8, 9: väcka (ngt) till liv, uppväcka (ngn l. ngt), framkalla (ngt), frambringa; i sht förr äv.: uppbåda. Hade dess ändamål endast varit .. at med Sångens ljud upkalla Store Konungars och Hjeltars minne .. då (osv.). Kellgren (SVS) 5: 45 (1786). Vi vete att våld uppkallar våldet. Geijer SvFolkH 3: 437 (1836). Det båtade föga att lemna blödigheten mycket rum, när det gälde att uppkalla alla sina krafter för att bestå striden med armodet. 2SAH 56: 81 (1879). Ymer 1951, s. 261. särsk. (†) med avs. på gudom: åkalla. Sylvius Curtius 685 (1682). Spelmannen satte sig ned, stämde harpan och begynte en ny visa. Uti den uppkallade han den tidens afgudar. Livijn 1: 332 (1822).
6) till 8: ge (ngn l. ngt) namn (efter ngn annan l. ngt annat); stundom äv. liktydigt med: döpa; särsk. i sådana uttr. som uppkalla ngn efter ngn, förr äv. uppkalla ngn efter ngns namn; förr äv. med den äldre namnbäraren ss. obj., i uttr. upp-kalla ngn, hedra ngn gm att ge dennes namn åt ngn annan. Barnet upkallades effter barnefadrens Nampn. VDAkt. 1704, nr 263. Vill ni väl påstå, att mamsell Lind skulle blifvit samma förtjusande sångerska äfven i händelse hon varit uppkallad till Greta i stället för det intressanta Jenny? Sturzen-Becker 2: 61 (1842). Vid de tvänne förra tillfällena hade man gifvit Prinsarne sina faddrars namn: det hade således varit rentaf en förnärmelse, att icke på samma sätt uppkalla ryska Kejsarn då han böds till fadder. Crusenstolpe CJ III. 2: 56 (1846). Carl hette vår författare efter sin far, Jonas efter farfadren; i hans tredje namn är modren (Birgitta Lovisa) uppkallad. Lysander Almqvist 267 (1878). Som bekant har Debussy uppkallat en del av sina kompositioner efter havet, framför allt det symfoniska verket La mer. Björck K12Stövl. 187 (1954).
-KALLELSE. [till -kalla] särsk.
1) (†) motsv. -kalla 3, 4. RP 8: 373 (1640). Uppkallelse af landstormen. Alm(Ld) 1894, s. 39.
2) (i sht i fackspr.) motsv. -kalla 6, i fråga om namngivning: överföring av ett namn från ngn l. ngt (särsk. en ort) till ngn annan l. ngt annat. Så länge .. (tron på själavandring) mera medvetet förefinnes, sker uppkallelse naturligtvis endast efter aflidna fränder. 2NF 19: 400 (1913). Kalmar Sankt Johannes .. Ortnamnet .. är en uppkallelse efter .. Sankt Johannes Döparens nunnekloster. NE 10: 365 (1993).
Ssgr (i sht i fackspr.; till -kallelse 2): uppkallelse-namn. Uppkallelsenamn, d. v. s. namn lånade från andra länder och orter, förekomma (på nyare villor) såsom Frescati och Albano samt Helsingland. Uppl. 1: 419 (1903).
-sed. 2NF 19: 400 (1913).
-KAMMA, -kamning.
1) till 1: kamma (hår) uppåt (mot hjässan); numera i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Sahlstedt (1773). Han hade håret uppkammat mot mitten på skulten så att det bildade en liten tuppkam. Guillou TjuvMarkn. 353 (2004).
2) (†) till 10, 12: kamma ut (hår); äv.: gm kamning lösa upp (garn o. d.). Mustacher och pipskägg voro väl uppkammade. Palmstjerna Snapph. 2: 9 (1831). Berg Handarb. 283 (1874).
(10) -KARDA, -ning. karda (spånads- l. stoppningsmaterial, i sht ull); numera i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. 1 gamal Madres Vllen upkardat. HusgKamRSthm 166073 B, s. 241. Man (bör) ha tillgång till en maskin för uppkardning av tagel och krollsplint, helst med elektrisk drift. HantvB I. 2: 308 (1934).
-KAST. [till -kasta o. kasta upp]
1) motsv. -kasta 1, om handlingen att kasta ngt uppåt (ngn gg äv. om skeendet att ngt kastas uppåt); äv. konkretare; särsk. dels i fråga om prickskytte (särsk. i uttr. skjuta på uppkast), dels (i sht sport.) i fråga om (igångsättning av) bollspel. Att skjuta på uppkast, på träklossar, med papper omvirade småstenar o.d. Bergström HbJagtv. 69 (1872). Projektilen slog ned ännu närmare än den förra, och pojkarna blefvo våta af uppkastet. VFl. 1918, s. 103. (Tennisspelaren) har .. ändrat slaget något: – Jag har ett längre uppkast och slår till bollen flatare. SvD 3/7 1991, 2: 9. Uppkast inleder varje match (i basketboll). IPCStSportlex. 141 (1995).
2) (ngt vard.) motsv. -kasta 7, om framkastad idé l. plan o. d., närmande sig l. övergående i bet.: uppslag l. förslag. Hans motivering för det djärva ”uppkastet” är fantastisk. SvD 1/2 1987, s. 3.
-KASTA, -else (, Murenius AV 78 (1642), VDAkt. 1722, nr 364), -ning (se d. o.); -are (JernkA 1883, s. 248, osv.); jfr -kast. [fsv. upkasta]
1) till 1: kasta (ngn l. ngt) i riktning uppåt, kasta upp (i luften o. d.); särsk.: vid grävning l. plöjning kasta upp (jord o. d.); äv. om våg l. flod o. d.: vräka l. driva upp (ngt) (på land o. d.); i sht förr äv. refl.: kasta sig upp; äv. mer l. mindre bildl. Iagh skal vpkasta tin klädhefoll offuer titt ansichte. Nah. 3: 5 (Bib. 1541). Aldenstund Euphrates vpkastar och framförer medh sig en sådan myckenheet aff Moo, Grus, slask och slemm, at (osv.). Sylvius Curtius 369 (1682). (Ön är) omgifwen af faselige Klippor, emot hwilka hafwet sig oroligt upkastar. Ehrenadler Tel. 287 (1723). I dessa fåror nedmyllas fröen .. lätt med den uppkastade jorden. EconA 1807, dec. s. 68. För Norge med dess massor av sjöfolk uppkastade på världs-havets mest avlägsna kuster har Frelsesarmeens eftersøkelseskontor gjort en välsignad gärning. Petri Ouchterlony 406 (1924).
2) till 1 b: kräkas upp (ngt), spy upp; särsk. om djur (i sht fåglar): (avsiktligt) stöta upp (ngt); ofta utan obj. Then 17 Aug. så begynte H. K. N. till at hosta och opkasta öfver måttan. HH 20: 136 (c. 1565). De flesta höns- och roffoglar, ega .. en hinnsäck, den såkallade kräfwan hwari maten uppblötas, och hwarifrån den .. uppkastas till föda för ungarne. Holmström Ström NatLb. 2: 83 (1852).
3) till 1 e: kasta upp (hög o. d.); äv.: gm uppgrävning o. sammanförande av jord, sten o. d. uppföra (vall, skans, befästning o. d.). Tå man torffwallar vpkasta och bolwerck vpbyggia skal. Hes. 17: 17 (Bib. 1541). Han (lät) upkasta en storan Jordhög, låtandes jämwäl then döda åka uti samma wagn in til Högen. Peringskiöld Sogubr. 31 (1719). En uppkastad vall, c:a 12 m bred, vars kärna utgjorts av stenkar av grova bjälkar. Fornv. 1944, s. 230.
4) till 3, med avs. på dörr l. lucka o. d.: hastigt öppna, slänga upp; anträffat bl. i p. pf. Lundquist Zola Grus 39 (1892). Porten (till fängelsegården) hade blivit uppkastad, därför att man skulle köra in med ett par lass kol. Lagerlöf Körk. 174 (1912).
5) (†) till 7: upphöja (ngn l. ngt); uppsätta; särsk. i fråga om att upphöja (ngn) till visst ämbete l. viss (makt)position o. d., särsk. i uttr. uppkasta ngn för (äv. till) ngt (dvs. visst ämbete osv.); äv. med indirekt refl. obj.: upphöja (ngn) åt sig; äv. refl. (se slutet). Epter nw .. then helghe ande icke lidha kan at noghor vpkastar sina gerningar, och berömer sich aff them, så moste strax corsit fölia. OPetri 2: 132 (1528). Men så hafwe dhe Muskowske emot sine egne breff vpkastat sig en annan Storfurste. Stiernman Riksd. 693 (1614). När jag i begynnelssen talte om denn falske Demetrio, som Pålackenn hadhe opkastat för Storfurste uthi Muskowen, lutte (osv.). OxBr. 10: 231 (1617). Det Land, i hwilket hans högmod redan upkastat sin Thron, war .. så wäl förwahradt, at han ei kunde komma ett steg längre in. Mörk Ad. 2: 358 (1744). särsk. refl.: upphöja sig (till ngt), uppsätta sig; låta utropa sig; särsk. i uttr. uppkasta sig för l. till ngt; äv. bildl., med sakligt subj. Tå förnam han, at Philippus hadhe sigh ther vpkastat för en Konung. 1Mack. 6: 63 (Bib. 1541). Jag har sagt .. att vi (föräldrar) icke få uppkasta oss till herrar och betrakta barnen som vår egendom. Idun 1888, s. 122. Om det praktiska förnuftet uppkastar sig till protektor för den yttre friheten .. så (osv.). Nyblæus Forskn. III. 2: 341 (1893).
6) (†) till 8, refl.: resa sig (mot ngn l. ngt); sätta sig upp (emot), göra uppror; äv. med sakligt subj., särsk. storm l. vind o. d.: plötsligt l. häftigt stiga l. uppstå. Vppe i Dahlarne war enn skalckahop som sig vpkastat haffde emot Hans Nåde. Stiernman Riksd. 80 (1527). Han upkastade sigh vppenbarligen emot Läran om Treefaldigheeten. Schroderus Os. III. 1: 150 (1635). Ho är, som tror i sorg och nöd, då stormen sig upkastar, / At den skal ofta medel til wår sanna lycka bli. Nordenflycht QT 174850, s. 12.
7) till 8: uppställa l. uppsätta l. framlägga l. framkasta (ngt); särsk. med avs. på fråga, idé, plan, åsikt o. d.; i sht förr äv. med avs. på dels mål l. ideal o. d., dels hinder l. svårighet o. d. G1R 1: 212 (1524). Wij .. besinne then nytta, som Wårt Rike af Städernes tilwäxt hafwa kunde, och thet förhinder, som igenom åtskillige egenwillige påfund ther emot vpkastas. Stiernman Com. 4: 100 (1675). Staudinger upkastade en plan att dricka brunn hos oss i sommar. Topelius Dagb. 3: 77 (1837). Samma brinnande åtrå att hastigt .. förverkliga ideer och komma till uppkastade mål. Öman Ungd. 57 (1889). Materialet räcker kanske icke till för att besvara alla de frågor, som kunna uppkastas. Nilsson FestdVard. 61 (1925).
8) (†) till 8: slå upp (bok l. boksida o. d.); jfr kasta upp 5. VDAkt. 1651, nr 203. Upkastom våra tideböcker. 2RARP 18: 522 (1752).
9) (numera i sht i skildring av ä. förh.) till 10, med avs. på grop, grav, dike, väg o. d.: (gm att kasta upp jorden) gräva; äv. (med anslutning till upp 3): gräva ut, öppna. SthmSkotteb. 194 (1521). Dömdes Åuanåker boar att vpkasta vthfals diche, som the igen lacht haffua. BtFinlH 2: 241 (1588). Dubbelposter böra stå skyddade, för hvilket ändamål skyttegropar kunna uppkastas. FälttjRegl. 1900, s. 109.
10) (†) till 11: riva upp (ngt); särsk. med avs. på bro, väg, gärdsgård, råmärke o. d.: riva, förstöra; äv. bildl., med avs. på plan l. åtgärd o. d.: avbryta, kullkasta. När sendebodhen komo på Norremalm, war yttersta broon vpkastat så at the icke kunde komma in i stadhen. OPetri Kr. 320 (c. 1540). Tiende (kom) om den slutne freden, hwilken alle Krigs bestälningar upkastade. Dryselius Monarchsp. 461 (1691). Mankell Krigsm. 1: 397 (1865).
Ssg (†; till -kasta 2): uppkast-saffran. om gul l. rödaktig (saffransfärgad) metalloxid, använd ss. kräkmedel; jfr saffran 3 o. metall-saffran. (Lat.) Crocus Metallorum .. (sv.) Opkast Saffran. ApotT 1739, s. 21. Tholander Ordl. (1872).
-KASTNING. [jfr fsv. upkasting; till -kasta o. kasta upp] särsk.
1) (numera bl. tillf.) motsv. -kasta 1, om handlingen att kasta ngt uppåt l. skeendet att ngt kastas upp; äv. konkret(are); förr särsk. konkret: gm förkastning bildad höjd o. d. IErici Colerus 1: 141 (c. 1645). (Jag har märkt att musselskal) ligga 50 famnar högre än Hafwet .. At icke sådant är en opkastning af Hafwet lärer ingen af sundt förnuft neka. Swedenborg RebNat. 1: 19 (1719). Sjelfva Käglan och Tiveden tyckas hufvudsakligen vara .. uppkastningar. Svea 1: 98 (1824). Gräfning och uppkastning. Rothstein Byggn. 530 (1859).
2) motsv. -kasta 2, om handlingen att kasta upp, kräkning; förr särsk. i uttr. göra uppkastning, kräkas; äv. (i Finl.) i uttr. komma till uppkastning, börja kräkas; äv. konkret; äv. bildl., i sht om kritiskt uttalande o. d. Medh vpkastning eller spyiande. BOlavi 38 b (1578). Af den händelsen, att någon af swaghet råkade giöra vpkastning i Gudz huus, om och huru den samma må plichta? SynodA 1: 194 (1695). Barrtäcket under granarna (där skatorna bott) var .. alldeles öfversålladt med uppkastningar, exkrementer och fällda fjädrar af Pica. BotN 1917, s. 217. Jag kom till uppkastning. Cannelin (1921). SvD 12/7 1980, s. 2 (bildl.).
3) (†) motsv. -kasta 9. Then gamble Graffwens vpkastningh. G1R 15: 248 (1543).
Ssg (†; till -kastning 2): uppkastnings-boll. jfr spy-boll. SvNat. 1917, s. 121. FoFl. 1922, s. 220.
-KAVLA, -ing. särsk. till 1 g: kavla upp (ärm l. byxben o. d.); numera nästan bl. i p. pf., särsk. bildl. i uttr. (med) uppkavlade ärmar (som tecken på (beredskap till) hårt arbete o. d.); jfr kavla upp 3 a. Svarta regarnsstrumpor uppkaflade på knäen. Tersmeden Mem. 6: 56 (c. 1790). Naturligtvis har tjejerna ingen aning om vad de ger sig in på, men med uppkavlade ärmar och friskt humör kan man slå om inte världen så .. grannskapet med häpnad. Expressen 10/4 2009, Nöje s. 12.
-KILA, -ning. (i sht i fackspr.) särsk.
1) till 1: lyfta upp (ngt) gm att infoga kil(ar) under. Viggen (är) simplast att klyfva ved med så och att upkijhla tyngder på kort distans. Polhem ESkr. 1: 5 (c. 1723).
2) till 1 c: sätta upp l. rikta o. fästa (ngt) gm att kila; jfr kila, v.1 2. Deremot torde socklarne och baserne (under Birger Gunnersens tid) blifvit styckevis förbättrade samt några takhvalf uppkilade. Brunius Metr. 232 (1854).
3) till 3, 12: bryta upp (ngt) med kil(ar). JernkA 1848, s. 253.
(1) -KIPA, -ning. (†) jfr kipa, v.1 2. Ankaret up kijpas. Rajalin Skiepzb. 39 (1730). Frick o. Trolle 207 (1872).
-KLAPPA, -ning. särsk.
1) (†) till 8: (inom skråväsendet) stöta l. knacka med stav o. d. i bordet (för att äska ljud o. d.). SC 3: 61 (1822). Ambrosiani SvSkråämb. 29 (1920).
2) (†) till 10: klappa l. slå l. banka (ngt); särsk. med avs. på tvätt l. sängkläder o. d. (jfr klappa, v. 1 b γ). 16 gamble bulster Som bleffue opklappett och stoppatt pa Nytt. GripshR 1556. Sillen urvattnas 6 à 8 timmar, uppklappas i linne, fläkes och urbenas. Hagdahl Kok. 327 (1879).
3) (†) till 10 a: slå l. besegra (ngn l. ngt, särsk. fientlig trupp o. d.); äv.: ge (ngn) stryk, piska upp (ngn). Förne Österbotniskie bönder (skall) haffue legat i tw legher i för:ne Ilmola Sochen Om ett there eller båda äre opklappade är ouist. UrkFinlÖ I. 2: 138 (1597). Allt hopp om fred är numera .. försvunnet, helst sedan kejsaren .. dugtigt uppklappat de franska arméerna vid och omkring Frankfurt och Rhenströmmen, samt tvungit dem till ett ganska hastigt återtåg. Ahnfelt HofvLif 3: 54 (i handl. fr. 1796). Då drabbades det ihop, hvarvid Sandström blef duktigt uppklappad. Lundin o. Strindberg GSthm 367 (1881).
-KLARA, -ing, -ning (se d. o.).
1) (numera bl. tillf.) till 7: göra (ngt) klart l. klarare; få l. komma (ngt) att klarna l. ljusna; förr äv. utan obj. Nu seer man icke liwset så clarligha på himmelen, men wädret blås och vpclarar thet. LPetri Job 37: 21 (1563). Stiernorna (har) stoor macht och kraft .. så att Månen fuchtar, Saturnus köhler, Iupiter upklarar, mars wärmer och uptögher. Forsius Phys. 91 (1611). (Att karbunkeln) uppklarar ögon som af solen förmörkade äro, enär man dem dermed bestryker. Livijn 1: 205 (1817). särsk. oeg. l. bildl., i fråga om sammanhang l. förhållande o. d.: tydliggöra l. klargöra l. förklara (ngt), göra begriplig(are). Ödmann PredUtk. 73 (1808). (Ett) försök att genom modern interpunktion och på annat sätt för läsaren uppklara sammanhanget. HT 1933, s. 88. Dessa (hål hos barkborrar) kallas lufthål, men deras betydelse är ännu ej fullt uppklarad. Trägårdh Skogsins. 140 (1939). jfr o-uppklarad.
2) till 10: reda ut (ngt), ordna upp; klara upp; särsk. (o. numera i sht) med avs. på dels missförstånd l. brott o. d., dels affärer o. d. Där uppklarades den gångna tidens misshälligheter. SvH IX. 1: 176 (1909). (Han) bad .. dem vänta något, till dess han kommit till Stockholm och fått sina affärer uppklarade och ordnade. Krusenstjerna Pahlen 7: 440 (1935). En detektiv med .. fjorton uppklarade mord bakom sig. Lindgren MästBlomkv. 8 (1946). jfr o-uppklarad.
3) (†) till 10, i fråga om fartyg: ställa i ordning, göra klar; jfr klara upp 3. Jag gaf order om däckets skyndsamma uppklarande. Trolle Sjöoff. 2: 19 (1870). SD 1896, nr 561, s. 3.
Ssg (till -klara 2): uppklarings-procent. särsk.: procent uppklarade brott; jfr uppklarnings-procent. Beträffande kriminalpolisen är uppklaringsprocenten av anmälda brott betydligt lägre (i Sthm) än i landet i övrigt. LD 17/10 1958, s. 7.
(7) -KLARNA, -ing (se d. o.).
1) intr.: klarna upp, bli klar(are); äv.: bli ljus(are); ofta bildl. Börk Darius 7 (1688). Man behandlar verkeliga sanningar så, at de snarare tilmörkna än upklarna i Åhörarens sinne. LBÄ 4: 103 (1797). För urmakares behof (av smörjmedel) plägar man, sedan fettet fått uppklarna och det olösta afsatt sig, införa blyremsor i den klara delen (för ytterligare filtrering). TT 1872, s. 121. (Vid ögonsjukdomen) finner man ofta cornea till större delen öfverdragen af en gråaktig .. fördunkling .. som i lyckligaste fall åter fullständigt uppklarnar. Löwegren Ögonsj. 77 (1891). särsk.
a) om väder, dag, himmel, luft o. d.: klarna upp; om dag äv.: gry; äv. opers.; förr äv. om solen: (börja) lysa klart; jfr klarna upp 2. Fuhrman Alm. 1654, s. 24. Et starkt fallande slagregn, hwarpå solen gerna börjar hastigt upklarna. Posten 1769, s. 469. Ändteligen har den dagen uppklarnat, då Sverige kan återvinna sin fordna frejd. Bergklint Vitt. 244 (1772). Radion talade nu om vädret ”uppklarnande under dagen”. Trotzig Sjukd. 242 (1972).
b) (numera mindre br.) om blick, öga, ansikte, ansiktsuttryck o. d.: klarna, ljusna; äv. om sinne o. d.: bli lugn(are) l. glad(are); jfr klarna I 1 slutet. Så hafwa alles ansikten hasteligen uti ett nytt och owanligit gladt lynne lika som upklarnat. Lundberg Paulson Erasmus 1 (1728). Våren och Ungdomen .. Uppklarnar ej vårt öga vid begges anblick? Wallin Rel. 3: 245 (1831). Med glatt, åter uppklarnat sinne svängde vi strax om hörnet. Palmqvist Oceaner 10 (1942).
c) (†) om medvetande, tanke, sinne o. dyl. (l. om person med tanke på medvetande osv.): bli klar(are) l. redig(are); jfr klarna upp 4. Lantingshausen Young 1: 192 (1787). Den gamle ur sin vilda stirring / Uppklarna tycktes, och ej mer förvirring, / Blott sorg och ångest röjde i sin blick. Franzén Skald. 3: 144 (1829). Vid öfvergång till hälsa aftager efterhand febern, medvetandet uppklarnar och det ena symptomet efter det andra försvinner. Wretlind Läk. 9–10: 114 (1901).
d) (numera bl. tillf.) om förhållande l. sammanhang l. begrepp o. d.: framträda, bli tydlig l. begriplig, klarna; jfr klarna I 7. Höpken 2: 338 (1757). I den mån som begreppet uppklarnar, förbleknar vanligtvis känslan. Tegnér (WB) 6: 205 (1828). Den insigt af den Bellmanska sångens poetiska värde, som Kellgren .. förvärfvade, har .. ännu icke hunnit uppklarna för Wieselgren. BEMalmström 2: 117 (c. 1860).
2) (†) tr., motsv. 1: göra (ngt) klart l. klarare; få l. komma (ngt) att klarna l. ljusna; äv. dels: klara ut, dels: belysa; ofta mer l. mindre bildl. Collegium (har) anfört alt hwad som har kunnat tjena at upklarna conjuncturen. HSH 23: 148 (1756). Jcke är min afsigt, at härigenom kasta någon elak skugga på Herr Probstens öfriga göromål, utan endast at, i saken quæstionis upklarna sanningen. VDAkt. 1781, nr 588. Det leende, som nu någongång uppklarnade hans skrynkliga ansigte. Palmstjerna Snapph. 1: 91 (1831). Glöm att jag i min enfald kunnat tro att en sådan explication oss emellan skulle uppklarna våra ömsesidiga förhållanden och blifva en väg till sammanjemkande af våra åsigter. Solnedg. 1: 55 (1841). Din blick uppklarnar sjelfva himlarne, / Och kläder öknen uti vårar blida. Kullberg Dikt. 37 (1850).
(7, 10) -KLARNING. [till -klara o. klara upp l. -klarna o. klarna upp] om handlingen att klara upp l. reda ut ngt; äv. om skeendet att ngt klarnar. Möller (1790). På däck har vakten sysslat med .. uppklarning af alla ändar – de skola ”skjutas” i runda, jämna bukter. Wrangel SvFlBok 369 (1898). Uppklarningen bakom dem (dvs. kallfronterna) kan komma mycket snabbt och med den en kraftig vindvridning. Andbert Fritidsväd. 40 (1977).
Ssg: uppklarnings-procent. uppklaringsprocent. SvD(A) 14/11 1960, s. 3.
(10) -KLAVA, -ning. (†)
1) (†) jfr klava, v. 1. At hiälpa .. fägårdspälle at upklafwa Boskapen. Dalin Arg. 2: 218 (1734, 1754). Hellström NorrlJordbr. 289 (1917).
2) (†) jfr klava, v. 2. Då virke utbjudes till försäljning å rot brukar man lämna uppgift på de olika stammarnas trädslag, antal och brösthöjdsdiameter, hvarjämte en större mängd .. uppklafvas vid 16 eller 20 fots höjd. Ekman SkogstHb. 85 (1908). HbSkogstekn. 208 (1922).
(1, 7, 8 f) -KLINGA. (†) om röst l. ton o. d.: stiga klingande uppåt; äv. i fråga om musik l. sång: (börja) spela l. sjunga; äv. dels med innehållsobj., dels bildl. Lät sorga röst vpklinga, / Medh itt högdt sorga skal. PolitVis. 296 (1647). Är för en Dödlighet des Kråpp ett Byte worden? / Så är desz rena Siäl försält till Ängla-Orden: / Hwar Hennes glada Munn upklingar Gudi Pris. SkrVSocLd 20: 97 (1691). Mäd slik Endräktighet upklingat här i Norden. VSocLdÅb. 1947, s. 67 (1693). När de sungit några psalmer under spelande orgor och stundom upklingande instrument .. så är complimentet aflagt. KyrkohÅ 1910, MoA. s. 49 (1736).
(3) -KLIPPA, -ning. öppna (ngt) gm att klippa, klippa upp; numera i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. En liten upklipt guldring. BoupptVäxjö 1739. Stygnen uppklippas .. med en fin, skarp sax. Hagdahl Fråga 400 (1883).
(1) -KLIPPT, p. adj. [p. pf. av klippa upp, i fråga om hår] om hår, frisyr o. d.: som är klippt så att det övre håret är kortare än det undre; äv. om nacke med tanke på håret; jfr shingla. Alla klär inte i kort uppklippt nacke. FeminaMånMag. 1983, nr 8, s. 50. Långt, uppklippt hår med mjuka slingor. Expressen 24/1 2007, s. 28.
(1 c) -KLISTRA, -ing; -are (SAOL (1950) osv.). klistra upp (ngt) (på l. i ngt annat); jfr -fodra, v.2 Laur. Buræi Runebook in 4:o medh några upklistrade vplands Runestenar. Schück VittA 1: 247 (i handl. fr. 1693). Stundom plägar man .. uppklistra duken på trä eller papp eller kompoboard. Kallstenius HbOljem. 45 (1915). Tapeter och makulatur uppklistras med användande av färskt rågmjöls- eller vetemjölsklister. Bildmark Entrepr. 198 (1921).
(1, 7) -KLIVA, -else (, Lind 1: 672 (1749)), -ning. [fsv. upkliva] kliva l. stiga l. klättra upp (på l. i l. till ngt); äv. oeg., med sakligt subj.; äv. mer l. mindre bildl.; numera i sht i p. pf. At man tänker på lyckans ostadigheet, at the som högt vpkleffne äre, offta plötzlighen nidfälde blifwa. Palmchron SundhSp. 182 (1642). Små hus stå uppklifna i sluttningarna. Molin Sskr. 382 (1895). ”Pilten” satt för det mesta uppklifven på bokstegen med något historiskt arbete i knät, ifrigt studerande och ”forskande” i häfderna. Bååth-Holmberg Morf. 2: 159 (1910).
(12) -KLYVA, -ning. dela upp (ngt) (helt l. delvis) gm klyvning; äv. (med anslutning till upp 3): öppna (ngt) gm klyvning; numera nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Mollet Lustg. C 1 b (1651). Tänkes den cylindriska ytan uppklufven och utbredd i plan, erhåller skruflinien formen af en rät linie. Frykholm Ångm. 255 (1890). Under inverkan av matsmältningsvätskorna kunna äggviteämnena under upptagande av vatten uppklyvas i enklare beståndsdelar. Thunberg Livsförrättn. 36 (1924).
-KLÄDA, äv. -KLÄ, -klädning.
1) till 7: klä (ngn l. sig) (alltför) fint l. snyggt o. d.; numera i sht i p. pf. i adjektivisk anv. (äv. oeg. l. bildl., om ngt sakligt): finklädd, äv.: alltför fint klädd. Tillfrågades han huarföre han hafuer kiöpt henne så många kläder, och upklädt henne öfr det en tiänstepijga böhr. VDVisitP 1656, s. 61. Han kom .. gående, uppklädd och fin. Wägner ÅsaH 10 (1918). En sådan nödens och stolthetens bok, som efter några årtionden marscherar in på en grosshandlares bokhylla, där den stod uppklädd i kalvskinn. Beijer BritaGrossh. 76 (1940). Känslan av att klä upp sig utan att känna sig uppklädd är också något de vill förmedla till sina kunder. ICAKurir. 1996, nr 42, s. 32.
2) (numera mindre br.) till 10: förse (ngn) med (nya l. nödtorftiga l. för visst ändamål lämpliga) kläder; äv. mer l. mindre bildl. Han kom en naken dreng till dem, och de opklädde honom både till hand och foot. 3SthmTb. 9: 395 (1617). Man lägger gärna någon historisk sanning til grund, och sedan upkläder man den efter eget godtycko. Lagerbring 1Hist. 2: 188 (1773). 75 uppklädda barn blir i år resultatet af sällskapet ”Jultomtarnes” i Borås värksamhet. GHT 1895, nr 236, s. 3.
(1) -KLÄNGA, -ning. ta sig uppåt gm att klänga, klänga upp; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; numera nästan bl. i p. pf. Per ardua ad astra, genom fahrlighet måste man vpklängia, och upstiga til härlighet. Isogæus Segersk. 493 (c. 1700). Hedera, murgrön .. som uppklänger der läget är lugnt, något skuggigt och jordmånen varm och god. HbTrädg. 5: 60 (1874). Knipplans lilla samhälle låg så soligt och intagande uppklängdt på Källöns rundklippor. SD 1899, nr 455, s. 2.
(1, 7) -KLÄTTRA, -ing. ta sig uppåt gm att klättra, klättra upp; förr äv. dels tr.: klättra uppför (ngt), dels refl.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Jag (såg) Betjenten .. upklättra sig på de perpendiculaire stegarne. Björnståhl Resa 5: 121 (1783). Vid en brant klippa, som jag måste upklättra, fann jag .. Agrostichum. VetAH 1793, s. 206. Det (stadium) till hwilket den moderna bildningens öfwerswinneliga wishet nu ändtligen uppklättrat. Melin JesuL 1: 51 (1842). Till skullen gjordes en stege för upp- och nedklättring. Levander DalBondek. 1: 6 (1943).
(1) -KNIPA. (†) med avs. på buk hos häst (l. får) (vid sjukdom): dra uppåt; nästan bl. i p. pf.: uppdragen. Öronen fantz warma. Bucken upknipen. HdlCollMed. 1/11 1729. Under .. (sjukdomen) uppknipes buken. TLäk. 1832, s. 30. Bohm Husdj. 72 (1902).
(1 g) -KNIPPAD, p. adj. (†) uppskörtad, uppkavlad; jfr knippa upp. (Pojkarna) stodo med byksorna uppknippade högt öfver knäna .. i Trulsagårds kärr. Bondeson Glimm. 103 (1892). SvD(B) 15/4 1917, s. 10.
(1) -KNYCKNING. (†) om tyngdlyftning med sats; jfr stöt I 3 c. SD(L) 1894, nr 296, s. 4. Uppknyckning af tung stång på två armar. NordIdrL 1900, s. 387.
-KNYTA, -ning. särsk.
1) till 1 c, g: knyta l. binda upp (ngt) (i viss ställning o. d.); numera i sht i p. pf., äv. bildl.: uppbunden, (till)knuten. Hennes hår som war utan särdeles flijt, doch med skick upknutit. Ehrenadler Tel. 7 (1723). Åkerierna är vanligen uppknutna av kommunerna .. att rycka in närhelst det snöar. SDS 11/2 1996, s. A3. särsk. vävn. i fråga om att vid uppsättning av väv med snören (enl. viss ordning) förena skaft (se skaft, sbst.1 4) med trampor l. lattor (se latta d); numera i sht ss. vbalsbst. -ning; äv. konkretare, om sättet på vilket en väv knyts upp l. är uppknuten. Ekenmark Dräll. 79 (1828). Om i en väv varje skaft måste kunna röra sig obehindrat av de övriga blir uppknytningen en annan än om växelvis ena hälften av skaften stiger eller sjunker. HantvB I. 8. 2: 22 (1940).
2) till 3: knyta upp (knut l. band o. d.) (jfr knyta upp 1); numera i sht i p. pf. Schultze Ordb. 2366 (c. 1755). (James) Bond med uppknuten fluga, fladdrande smoking och draget vapen. Sydsv. 1/11 2006, s. B1.
(3) -KNÄPPA, -ning. knäppa upp (knapp l. spänne l. klädesplagg o. d.); förr äv. med avs. på nöt: knäppa; numera i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. bildl. (särsk. om person l. stämning o. d.): ledig, avslappnad. Man skal icke fullwist beröma nötten i skaalet, förr än hon vpknept warder. Bullernæsius Lögn. 351 (1619). At ej gå i arbete utan tröja eller lifstycke, som ej bör under hetta och swettning upknäppas eller bortläggas. PH 6: 4852 (1758). Syd-svenskan har träffat en ovanligt uppknäppt Ollén, som med hjälp av foton ur vårt arkiv minns åren som gått. SDS 17/12 1994, s. A1.
-KOK. [till -koka o. koka upp]
1) motsv. -koka 1.
a) om handlingen l. verksamheten att koka upp ngt; särsk. (o. numera i sht) dels konkretare, särsk. i uttr. ge ngt ett uppkok, dels konkret, om ngt som kokats upp. Lindfors (1824). Sätt till smöret och giv blandningen ett uppkok. StKokb. 79 (1940). Ett uppkok på grenspetsarna (av björnbärsbuske), använt som dryck, verkar förstoppande. Fåhræus LäkH 1: 200 (1944).
b) (numera bl. tillf.) om förhållandet att ngt kokar upp. Dalin (1855). Efter blandningens fullständiga uppkok tillsattes sedermera efter behof malm och kalk. TT 1902, K. s. 24.
2) motsv. -koka 2; i sht mer l. mindre bildl., äv. närmande sig bet.: hopkok. Att så snart Brahe vore i ministèren, blefve han dess själ, och således det så kallade nya statsskicket .. blott ett uppkok på det gamla. Liljecrona RiksdKul. 94 (1840). – Är inte (Hitlers) Min kamp .. nya teorier om hur en stat ska fungera. – Det är väl uppkok på andras teorier. Salje LivStränd. 106 (1967).
-KOKA, -ning.
1) till 7 e α.
a) tr.: koka upp (ngt); försätta i kokning, särsk. i fråga om kortvarig kokning som avbryts så snart den har inträffat; numera i sht ss. vbalsbst. -ning, om handlingen l. verksamheten att koka upp ngt. Man pläghar vpkoka henne (dvs. kärnmjölken) medh rifwit swrt Brödh och Swräpplen. Palmchron SundhSp. 90 (1642). Smittämnen i mjölken dödas något så när genom uppkokning. Wirgin Häls. 2: 104 (1931).
b) intr.: komma i kokning; i sht om vätska; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Then afgrunds diupa siö upkokar i sitt skum. Hiortzberg YttDom. 21 (1734). De lätt uppkokande Svenska känslorna. Nyblom Bild. 284 (1864). Då mjölken uppkokar, vispas det kokta drickat däri. Montell Frun 61 (1898).
2) till 10, med avs. på maträtt o. d.: koka på nytt, åter värma upp; numera i sht i p. pf.; i sht förr ofta bildl. Thet (är) icke swårt at röna, huru såsom alle thesze Prophetier .. äre .. wid thet sextonde Seculi begynnelse, åter upreppade och så offta å nyo upkokade, som någon liknelse til förändring i Religions och Statz-Saker för handen warit. Block Progn. 58 (1708). (Han) hade tagit munnen alldeles för full av gamla uppkokta fraser. PedT 1964, s. 171. Gör gärna soppan ena kvällen och servera den nästa. Då blir det en äkta ribollita, en uppkokt soppa. DN 17/11 2004, s. A26.
3) (†) till 10, med avs. på silverföremål: renkoka. BoupptSthm 1676, s. 1438 a, Bil. An upkokat och polerat 2560 st. Massive Silfwer Liverie knappar. KlädkamRSthm 1748 A, s. 219.
-KOLA, -ning.
1) tekn. till 7, med avs. på järn l. stål: öka kolhalten hos (ytlagret av); särsk. ss. vbalsbst. -ning; jfr cementera 2 b, c, sätt-härda. JernkA 1887, s. 300. Under den uppkolning vid hög temperatur .. som förekommer vid sätthärdning, erhålles stundom en ytzon, som innehåller isotermt bildad karbid. JernkA 1953, s. 217.
2) (i sht förr) till 10, 11: förvandla (ngt) till kol; kola upp; äv.: kola (mila). Så kan .. (kvistarna) till sin stafrumslängdh hugges och sedan vpkohlas. Johansson Noraskog 3: 248 (i handl. fr. 1684). Lars Nilsson .. förbehöll sig allenast att få uppkola de 2:ne inredda milor han på berörda skogstegar hade. NoraskogArk. 4: 345 (1755). Stora kvantiteter virke, som efter nuvarande begrepp bort ramas in i sågen, blefvo .. uppkolade. SkogsvT 1906, s. 247.
Ssgr (till -kola 1; tekn.): uppkolnings-djup. djup till vilket uppkolning har skett. HbVerkstTekn. 1: 198 (1944).
-medel. (Spegeljärnet används) på grund af sin höga kolhalt .. inom stålindustrien såsom s. k. uppkolningsmedel, d. v. s. tillsatsämne till mjukt eller kolfattigt järn för att däraf framställa en hårdare eller kolrikare slutprodukt. 2UB 5: 399 (1902).
Spoiler title
Spoiler content