IMMOBIL im1ωbi4l, adj.
Etymologi
[jfr t. immobil, eng. o. fr. immobile, ävensom (i bet. a) fr. immeuble; av lat. immobilis, orörlig, av in- (se IN-, pref.2) o. mobilis (se MOBIL)]
(knappast br.; se dock b) orörlig. Pfeiffer (1837). 3NF (1929). — särsk.
b) (fullt br.) mil. om truppförband: som befinner sig på fredsfot. NF (1883).
Avledn.: IMMOBILISERA, v., -ing; jfr immobilisation (se nedan). [jfr t. immobilisieren] göra orörlig.
a) kir. o. ortoped. försätta (en kroppsdel o. d.) i sådan ställning att den är orörlig (icke kan ledas o. d.) l. att dess delar icke kunna förskjuta sig i förh. till varandra; fixera. Immobilisera ryggraden. Wide MedGymn. 310 (1896). Ett immobiliserande förband. LbKir. 1: 497 (1920).
b) bildl. En .. lagligt fastlagd guldreserv blir immobiliserad och kommer aldrig att kunna tjäna något nyttigt ändamål. SvD(A) 1930, nr 66, s. 4.
