[av fr. impatient, otålig, av lat. impatiens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. patiens, p. pr. av pati, lida (se PASSION)]
(†) otålig. Deremoot ähre creditorerne nu fast impatientere ähn dhe vore först. OxBr. 11: 622(1632). MoB 2: 141(1797).
Avledn.: IMPATIENTERA, v. [efter fr. s'impatienter] (†) refl.: bliva l. vara otålig, förlora tålamodet. Han impatienterade sig, och gick. Kellgren (SVS) 6: 179(1788).
