IMPOPULÄR im1popɯlä4r l. -pωp- l. -påp-, l. 01—, l. -pul-, l. -æ4r, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[av fr. impopulaire, av in- (se IN-, pref.2) o. populaire (se POPULÄR); jfr ä. eng. impopular]
om person l. åtgärd l. förhållande o. d.: som icke är populär, illa omtyckt, illa sedd, misshaglig. SC 1: 907 (1821). En sådan utnämning vore äfvenså orättvis som impopulär. Tegnér (WB) 9: 470 (1842). (Lloyd George) var (mot slutet av boerkriget) den mest impopuläre mannen i England. Hagberg VärldB 183 (1927).
Avledn.: IMPOPULARITET, r. (l. f.). [av fr. impopularité] sbst. till IMPOPULÄR. Andersson (1845). (Hertigens av Cumberland) impopularitet ökades genom stränga åtgärder för disciplinens förbättring i armén. 2NF 5: 954 (1906).
