IMPOTENT im1pωtän4t, äv. -po- l. -på-, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. impotent; av lat. impotens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. potens (se POTENT)]
1) oförmögen (att utföra ngt); vanmäktig; numera nästan bl. med anslutning till 2. (Polackernas) impotente högmodh. RARP 7: 164 (1660). Har (läraren) .. icke (ämnet) som lefvande bild, så att han har en klar öfversigt .., då är han impotent och oförmögen att behandla det. Verd. 1885, s. 282. Att den semitiska anden .. i afseende å musikalisk skaparkraft är fullkomligt impotent. Wegelius MusH 455 (1893). Vilken rimlig politik som helst är att föredra framför denna impotenta rådlöshet. NordT 1931, s. 531.
2) i sht med. oförmögen i sexuellt avseende; som icke kan utföra könsakten; äv. i allmännare anv.: oförmögen att avla barn; äv. bildl. (jfr 1). NF (1883). Wretlind Läk. 8: 91 (1900). — särsk. bot. befruktningsoduglig. Af pollencellerna (hos en viss ranunculushybrid) äro 90—95 % impotenta, i det att plasmainnehållet saknas. BotN 1901, s. 213.
Avledn.: IMPOTENS, r. l. f. Anm. I medicinskt fackspr. användes i bet. 2 vanl. den lat. formen. VetHLäk. III. 4: 48 (1796). [jfr t. impotenz, eng. o. fr. impotence; av lat. impotentia, avledn. av impotens (se IMPOTENT)]
2) i sht med. oförmåga att utföra könsakten; äv. allmännare: oförmåga att avla barn; äv. bildl. (jfr 1). Impotens, betingad af frånvaro af spermatozoer i sädesvätskan. Hygiea 1863, s. 452.
