SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IMPOTENT im1pωtän4t, äv. -po- l. -på-, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. impotent; av lat. impotens (gen. -entis), av in- (se IN-, pref.2) o. potens (se POTENT)]
1) oförmögen (att utföra ngt); vanmäktig; numera nästan bl. med anslutning till 2. (Polackernas) impotente högmodh. RARP 7: 164 (1660). Har (läraren) .. icke (ämnet) som lefvande bild, så att han har en klar öfversigt .., då är han impotent och oförmögen att behandla det. Verd. 1885, s. 282. Att den semitiska anden .. i afseende å musikalisk skaparkraft är fullkomligt impotent. Wegelius MusH 455 (1893). Vilken rimlig politik som helst är att föredra framför denna impotenta rådlöshet. NordT 1931, s. 531.
2) i sht med. oförmögen i sexuellt avseende; som icke kan utföra könsakten; äv. i allmännare anv.: oförmögen att avla barn; äv. bildl. (jfr 1). NF (1883). Wretlind Läk. 8: 91 (1900). — särsk. bot. befruktningsoduglig. Af pollencellerna (hos en viss ranunculushybrid) äro 90—95 % impotenta, i det att plasmainnehållet saknas. BotN 1901, s. 213.
Avledn.: IMPOTENS, r. l. f. Anm. I medicinskt fackspr. användes i bet. 2 vanl. den lat. formen. VetHLäk. III. 4: 48 (1796). [jfr t. impotenz, eng. o. fr. impotence; av lat. impotentia, avledn. av impotens (se IMPOTENT)]
1) oförmåga (att utföra ngt); tjänsteoduglighet; numera nästan bl. med anslutning till 2: brist på andlig skaparkraft. Altså har ingen anklagat honom för Impotens, utan han har sielf beklagat sig der före. VDAkt. 1785, nr 465 (i fråga om en komminister som begärt adjunkt). Ett slags vetenskaplig impotens. Boström 3: 481 (1859). Quennerstedt StrSkr. 2: 349 (1903, 1919).
2) i sht med. oförmåga att utföra könsakten; äv. allmännare: oförmåga att avla barn; äv. bildl. (jfr 1). Impotens, betingad af frånvaro af spermatozoer i sädesvätskan. Hygiea 1863, s. 452.
Spoiler title
Spoiler content