IMPRODUKTIV im1prωdukti4v l. 3~002 l. 4~001, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. improduktiv; av fr. improductif (f. -ive), av in- (se IN-, pref.2) o. productif (se PRODUKTIV)]
1) (i sht i fackspr.) om jord l. mark: som icke producerar ngt, som på grund av sin beskaffenhet icke lämnar ngn avkastning; i ä. tid ofta i inskränktare anv.: ofruktbar. Andersson (1857). Utaf hela det landområde, som Norrland upptar, utgöras mycket vidsträckta vidder i väster och norr af inproduktiva marker, högfjäll och vidsträckta myrmarker. Hellström NorrlJordbr. 246 (1917).
2) nationalekon. om värksamhet, värksamhetsgren l. värksamhetsorgan o. d.: som icke (omedelbart) resulterar i nyttiga varor resp. bidrar till att öka tillgången på sådana (i sht i fråga om värksamhet på kontor, i ämbetsvärk, i fria yrken osv. ss. motsatt näringsarbete); särsk. i uttr. improduktivt arbete. Med improduktif konsumtion menar Smiths skola en förbrukning, som icke lemnar efter sig någon materiell produkt. Agardh o. Ljungberg II. 2: 70 (1856). Undvika improduktiva mellanstationer mellan råvarans ursprungliga produktionsort och konsumenten. SvD(B) 1927, nr 178, s. 6. jfr: Man har indelat arbetet i produktivt och improduktivt, utan att vara fullt öfverens om dessa uttrycks betydelse. NF 1: 966 (1876).
3) om vetenskapsman l. författare o. d.: som icke (längre) är (litterärt) värksam, som icke skapar nya värk; äv. i överförd anv., om tidsskede. Epoken var en af de mest improduktiva i vårt universitets annaler. FinT 1896, 1: 10.
4) språkv. om bildningselement l. bildningstyp: som (vid en viss tid) icke är levande, som icke (längre) användes för skapande av nya bildningar. Noreen VS 7: 94 (1906). -d (och -dd) (är) likaväl som -t naturligtvis länge sedan improduktivt för bildande af verbalabstr. GCederschiöld i GbgHÅ XIV. 3: 89 (1908).
