INACKORDERING in3~akorde2riŋ, r. l. f., i bet. 3 m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
1) handlingen att inackordera ngn l. sig l. förhållandet att vara inackorderad; särsk. konkretare, närmande sig bet.: kost o. logi som en inackorderad erhåller l. åtnjuter. Vad går din inackordering till i månaden? Dalin (1852). (Jag) undrar .. om inte vi .. kunde få hel inackordering för 35 kronor i månaden? Hedenstierna FruW 12 (1890). ArbStat. A 3: 109 (1901). — jfr HEL-INACKORDERING.
2) värksamhet l. rörelse som består i att hava l. mottaga inackorderingar (i bet. 3); äv. (föga br.): inackorderingsställe. (Skolynglingen) måste föras hem till inackorderingen där han bodde. Söderhjelm Brytn. 9 (1901). ”Moster Stafva”, .. som .. i många herrans år haft inackordering för skolgossar. Fahlcrantz Kyrkoh. 166 (1907).
3) person som är inackorderad (i kost o. logi l. enbart kost); matgäst. Strindberg Fjerd. 4 (1877). ”Magistern” .. hade några inackorderingar i huset, vanligen pojkar i det första skolstadiet. Vesterlund Skolm. 29 (1924).
Ssgr (till 1 l. 2): INACKORDERINGS-FRU. (ngt vard.) gift kvinna (l. änka) som har inackorderingar. GHT 1895, nr 264, s. 3. —
-PRIS, n. —
-STÄLLE. ställe (hem, pensionat o. d.) där inackorderingar mottagas. Strindberg Inf. 42 (1897). —
