INCIDENS- in1sidän3s~.
Etymologi
[jfr t. inzidenz, eng. incidence; av fr. incidence, till incident, av lat. incidens (gen. -entis), p. pr. till incĭdere, infalla, av in- (se IN-, pref.1) o. cadere, falla (jfr KADENS)]
jur. i ssgr, för att beteckna ngt som inträffar l. kommer fram under fortgången av l. i förbindelse med ngt annat.
Ssgr: INCIDENS-FRÅGA, r. l. f. vid utredandet av en rättsfråga framkommen, i samband med denna stående, ny rättsfråga som vanl. måste avgöras före den ursprungliga frågan. BtRiksdP 1901, Saml. 1. I. 2: nr 24, s. 56. —
