INDIKTION in1dikʃω4n, r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. indiktion, eng. o. fr. indiction; av lat. indictio (gen. -ōnis), tillkännagivande, pålaga, (beloppet av) grundskatten inom romerska riket (vilken sedan Hadrianus' tid brukade regleras vart femtonde år); till p. pf.-stammen i indicere, förkunna, bestämma, utskriva (en skatt), av in- (se IN-, pref.1) o. dicere, säga (se DIKTION)]
kronol.
1) (system för) tidsindelning i indiktionscykler. (Gjörwell o.) Regnér StSam. 2: 23 (1779). (Indiktionerna) voro af tre olika slag: grekisk .. indiktion, der indiktionsåret räknades från d. 1 Sept., .. bedansk indiktion, der året började d. 24 Sept. .. samt romersk indiktion, der året började den 25 Dec. eller 1 Januari. NF 7: 574 (1883).
2) tal som utmärker ett givet års ordningsnummer inom en indiktionscykel, romerskt skattetal, indiktionstal. (Gjörwell o.) Regnér StSam. 2: 24 (1779). Addera 3 till årtalet och dividera summan med 15, så utvisar resten årets indiktion. Svanberg NyckelAlm. 24 (1886).
Ssgr (till 1; kronol.): INDIKTIONS-CYKEL. [ytterst efter lat. cyclus indictionum] kronologisk femtonårsperiod som i sht under medeltiden användes vid årsbeteckning; jfr CYKEL, sbst.1 2. (Gjörwell o.) Regnér StSam. 2: 23 (1779). Trenne cycler (äro) införde uti Chronologien. 1:o Sol-Cyclen, .. 2:o Mån-Cyclen, .. 3:o Indictions-Cyclen. Melanderhjelm Astr. 2: 258 (1795). 3NF 5: 243 (1926). —
