INDISCIPLINERAD in1disip1line4rad, stundom -diʃ-, l. 010—, i Sveal. äv. -e3rad2, p. adj.; n. o. adv. -at.
Ordformer
(-dis- c. 1660. -disc- 1716 osv.)
Etymologi
[jfr t. indiszipliniert, ä. eng. indisciplinate, fr. indiscipliné; av senlat. indisciplinatus, otyglad, av in- (se IN-, pref.2) o. disciplinatus, skolad, p. adj. till disciplina (se DISCIPLIN)]
som icke har ngn disciplin (se d. o. 3), odisciplinerad; nästan bl. i fråga om militära förh. Indisiplinerade och barbariske trouppar. Dahlberg Dagb. 101 (c. 1660). Östergren (1929).
