INDISCIPLIN in1disipli4n, stundom -diʃ-, l. 01—, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(-dic- 1789. -disc- 1788—1901. -diss- 1808)
Etymologi
[jfr t. indisziplin, eng. o. fr. indiscipline, ohörsamhet; av lat. indisciplina, brist på uppfostran, av in- (se IN-, pref.2) o. disciplina (se DISCIPLIN)]
(numera mindre br.) brist på disciplin (se d. o. 3); ohörsamhet, olydnad; nästan bl. i fråga om militära förh., ävensom förh. vid undervisningsanstalter o. d. Rosenstein 3: 316 (1788). Indissiplinen har i Svenska armén satt cheferna ur stånd att uträtta något. Gustaf III 4: 149 (1808). Inför .. hans (dvs. en viss lärares) jämna, städse vördiga och ridderliga uppträdande voro yttringar af indisciplin snart sagdt något onaturligt. Dagen 1901, nr 170, s. 2.
