publicerad: 1933
INDIVIDUALISERA in1divid1ɯal1ise4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INDIVIDUALISATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. individualisieren, eng. individualize; av fr. individualiser, till individuel (se INDIVIDUELL)]
1) tr.
a) göra (ngn l. ngt) till en individ l. ett enskilt ting; ofta särsk.: i tal l. skrift framställa (ngn l. ngt) så att han resp. det för åhöraren l. läsaren får konkret, levande gestaltning o. framträder ss. en individ l. ett enskilt ting, giva en individuel prägel åt (ngn l. ngt), förläna (ngn l. ngt) individuella drag; äv. abs.: framställa l. skildra ngn l. ngt med tydligt särpräglade individuella drag osv. LittT 1795, s. 355. Shakspeares öfvervägande dramatiska förtjenst är otvifvelaktigt hans förmåga att individualisera. Rydqvist i 2SAH 12: 380 (1827). (Historieläraren) kan genom lif och fyllighet i sin framställning och genom förstående kombination af bokens fakta utan tvifvel så individualisera och åskådliggöra den historiska tilldragelsen, att .. verklighetskänsla bibringas lärjungen. PedT 1898, s. 617. (Boccaccio) nöjer sig (icke) med fabliautyperna utan söker .. individualisera sina figurer. Sylwan (o. Bing) 1: 109 (1910). BonnierLittH 4: 35 (1930). — särsk.
α) språkv. (gm bestämd artikel, demonstrativt pronomen, genitivattribut o. d.) göra att (ett appellativum l. ämnesnamn o. d.) kommer att gälla om en bestämd individ l. ett enskilt ting. Boivie SvSpr. 33 (1820). PedT 1899, s. 98.
β) jur. bestämma l. karakterisera (ett rättsförhållande, ett dokument o. d.) på ett sådant sätt att därigm otvetydigt framgår att det är ett enskilt, konkret (från alla andra tydligt skilt) fall l. dokument osv. Genom vittnenas namnteckning blir documentet individualiseradt. Olivecrona MakGift. 242 (1859). Kallenberg CivPr. 2: 61 (1927).
b) inrätta, ackommodera l. modifiera (en metod l. behandling o. d.) på olika sätt efter olika individer, lämpa (behandlingen osv.) efter det enskilda fallet; äv. abs. Cavallin (1875). (Inom sjukgymnastiken) är sträng individualisering vid behandlingen icke allenast berättigad utan äfven påkallad. Verd. 1886, s. 117. (Läraren) skall individualisera sin metod, så att hvarje lärjunge får hvad just han behöfver. SvFlicksk. 23 (1888). Wigert PsykSj. 2: 83 (1925).
2) i sht filos. refl. l. i pass. med intr. bet.: utvecklas till l. framträda ss. individ l. enskilt ting; skilja ut sig (ur en mer l. mindre odifferentierad massa) o. få konturer ss. individ; taga individuell, konkret gestaltning; få ett individuellt, konkret uttryck (i ngt); differentiera sig. Höijer 2: 175 (1799). (Enl. biskop Beckman är) människan, sådan hon är i Gud, .. en abstrakt potens, hvilken behöfver att individualiseras genom det sinliga elementet (”kött och blod”). Nyblæus RelUpps. 200 (1872). Arbetet är (inom handtvärket) på grund af sin yrkesmessiga utöfning mera kvalificeradt än vid husfliten, men det är icke på samma sätt individualiseradt. EkonS 2: 278 (1897). Medeltidens folk började individualisera sig, som en filosof skulle säga. Strindberg NSvÖ 1: 115 (1906). Utvecklingen har drivit till olikhet, individualisering. Vasenius Harm. 49 (1908).
Ssg: (1 a) INDIVIDUALISERINGS-KONST. Walter Scotts utomordentliga individualiseringskonst och lefvande karaktärsteckning. Söderhjelm Runebg 1: 460 (1904).
Avledn.: INDIVIDUALISATION, r. (l. f.). [jfr t. o. fr. individualisation, eng. individualization] (mindre br.) särsk. filos. till 2: utveckling till l. framträdande ss. individ l. enskilt ting; äv. konkret om individ osv. Biberg 1: 137 (c. 1814; konkret). I alla natursjälens gestalter är syftningen till individualisation, i ordets fullständiga betydelse, märkbar. Atterbom i PoetK 1818, s. XXXVI. Hos mossorna nå bladen en högre grad af individualisation; blad och stjelk åtskiljas. BotN 1840, s. 191. Samtiden 1873, s. 796. JernkA 1905, s. 83.
Spoiler title
Spoiler content