SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INDUKTION in1dukʃω4n (innducktscho´n Dalin) r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. induktion, eng. o. fr. induction, av lat. inductio (gen. -ōnis), till p. pf.-stammen i inducere (se INDUCERA)]
vbalsbst. till INDUCERA.
1) (†) yrkande, framställt krav; jfr INDUCERA 3. Ryssernas .. oskälige inductioner. Widekindi KrijgH 701 (1671). Pfeiffer (1837).
2) motsv. INDUCERA 4: tankeakt varigm man från enskilda kända fall sluter sig till en allmän lag l. ett allmänt förhållande; vetenskaplig metod som går från det mera speciella o. individuella till det mera generella o. allmänna. Block MotalaStr. Föret. 2 (1708). Tuderus Kiesewetter 118 (1806). Aristoteles leder sig .. genom induction från det omedelbart gifna till det allmänna begreppet. Boström 2: 30 (1838). Vanligen samverka i naturvetenskaperna induktion och deduktion. NoK 39: 43 (1925).
3) fys. motsv. INDUCERA 5: alstring av magnetism i en kropp l. elektrisk spänning i en ledare gm invärkan av magnetfält l. elektrisk ström; utan särsk. bestämning vanl. om elektromagnetisk induktion (se nedan). Magnetisk, äv. elektrostatisk induktion, magnetisk resp. elektrisk influens (se d. o. 3 a). Elektromagnetisk induktion, alstring av elektromotorisk kraft vid förändring i ett i närheten av en ledare befintligt magnetiskt fält, resp. framkallande av ett magnetiskt fält gm förändring av strömmen i en i närheten befintlig ledare, vanl. det förra. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 86. År 1832 upptäckte den engelske fysikern Faraday, att en elektrisk ström, som går nära förbi en ringformig sluten ledare, äfven uppväcker elektriska strömmar hos denne, en företeelse som upptäckaren kallade induktion. UB 2: 393 (1873). Elektromagnetisk induktion kallas ömsesidig induktion, när den magnetiska tillståndsändringen beror på strömändring i en annan strömkrets. FörslElektrOrdl. 38 (1931). — jfr ELEKTRO-, MAGNET-, SJÄLV-INDUKTION.
Ssgr: (3) INDUKTIONS-APPARAT. fys. o. elektrotekn. induktorium. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 119. KatalInstallAsea 1931, s. 236.
(2) -BEVIS. log. Afzelius Log. 65 (1839). Induktionsbeviset är det empiriska bevis, vid hvilket man från en mängd enskilda fall sluter till det allmänna, och grundar sig på det antagande, att hvad som gäller om alla bekanta föremål af en viss art eller slägte, gäller (sannolikt) äfven om de öfriga, obekanta, och följaktligen om hela arten eller slägtet. Borelius Log. 74 (1863).
(3) -RULLE. elektrotekn. induktorrulle; äv.: induktorium. Edlund ÅrsbVetA 1849, s. 130. Magneten (i en viss magnetelektrisk maskin) är fast, och förbi dess poler rotera de båda induktionsrullarna. 2UB 3: 32 (1896). Christofferson Elektr. 54 (1931).
(2) -SLUT. log. induktionsslutledning. Lindblom Log. 337 (1836).
(2) -SLUTLEDNING~020. log. slutledning med användande av induktionsbevis. Snellman ElCurs 2: 105 (1840).
(3) -SPOLE. elektrotekn. induktorspole. TT 1890, s. 172.
(3) -STRÖM. elektrotekn. gm induktion alstrad elektrisk ström, inducerad ström. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 84. Bjerkén Elektr. 63 (1901).
(3) -UGN. tekn. elektrisk ugn i vilken värme alstras gm en induktionsström. 2NF 7: 348 (1907).
Spoiler title
Spoiler content