SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INDULT indul4t, r. l. m. (OSPT 1687, nr 4, s. 7, AdP 1823, Bih. 2: 418) ((†) n. Schroderus Os. III. 2: 150 (1635), MoB 5: 101 (1784)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. indult; av lat. indultum, tillåtelse, medgivande, eg. p. pf. n. sg. av indulgere (se INDULGERA)]
1) i fråga om katolska förh.: tillåtelse som av påven beviljas korporation l. enskild person att göra ngt som icke är sanktionerat av kyrkans allmänna lag; av påven gjort medgivande i ett enskilt fall. (Kejsar Ferdinand I lät) vthi S. Staffans Kyrkia (i Wien) thetta Påfwens Indult och Vplåtelse offentligen förkunna, och bleff så then H. Nattwarden heel tildeelt them som thet begärade. Schroderus Os. III. 2: 150 (1635). GJAdlerbeth (1784) i MoB 5: 101. Gynther KonvHlex. 183 (1846).
2) (†) av regering beviljad frihet l. dispens från utskyld l. annat onus; äv.: beviljat uppskov med fullgörandet av en förbindelse, moratorium; jfr INDULGENS 2. Then som någon del ther utinnan (dvs. i en gruva) wil niuta, erlägge ther af Cronan thes tilbörlige Afrad och Tionde, med mindre han igenom serdeles Kongl. Bref och indulter ther ifrån exempterad warder. Bergv. 1: 82 (1637). Om införande af en så kallad Indult för skuld. VexiöBl. 1823, nr 14, s. 1. Gynther KonvHlex. 183 (1846).
Spoiler title
Spoiler content