INFULA in4fula, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. INFUL, r. l. f.
Ordformer
(infula 1822—1929. inful 1822—1846. infuler, pl. 1582 (: Biscops Infuler)— 1635. Anm. Ordet användes ofta i lat. form, särsk. (i sht i pl. infulæ) om de från en mitra nedhängande banden (se 2). Hildebrand Medelt. 3: 597(1901). Branting o. Lindblom MedeltVävn. 1: 103(1928))
Etymologi
[jfr t. inful(a), infel, eng. infula, fr. infule; av lat. infula, av ovisst urspr.]
1) (förr) vit, stundom röd yllebindel som i det gamla Rom till tecken av okränkbarhet bars av präster o. vestaler, sedermera äv. av kejsarna och högre ämbetsmän; äv. om dylik bindel varmed offerdjur l. altaren o. d. smyckades. ConvLex.(1822). 3NF(1929).
2) vart särskilt av de båda band som baktill nedhänga på en mitra (l. kejsarkrona); äv. (i fråga om katolska förh.): mitra; äv. bildl., ss. symbol för biskopsvärdighet. Schroderus Os. 1: 592(1635; bildl.). 2NF 3: 486(1904). jfr: Biscops Infuler. PErici Musæus 5: 204 a(1582).
