[jfr eng. infringe; av lat. infringere, bryta av l. sönder, skada, göra kraftlös l. ogiltig, av in- (se IN-, pref.1) o. frangere, bryta (se FRAKTIONo. BRÄCKA, v.1). — Jfr INFRAKTION]
(†) sätta (en befallning o. d.) ur kraft, kränka (privilegier o. d.), bryta mot. RARP 9: 10(1664). Effter såsom .. privilegierne (äro) infringerade, så (osv.). Därs. 12: 277(1678). (Tjänstemännen i antikvitetskollegiet) sökia .. at infringera dät härliga H. K. Maj. senast gifne bref. Rudbeck Bref 292 (1685). Swedberg Schibb. 278(1716).
