INGENY äŋ1ʃeny4, f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet ingenue (-gén-))
Etymologi
[av fr. ingénue, substantivering i fem. sg. av ingénu, adj., naturlig, uppriktig, naiv, oskuldsfull, av lat. ingenuus, naturlig, friboren m. m., av in- (se IN- pref.1) o. roten i gignere, föda (se GENUS). — Jfr GENUIN, INGENIUM, INGENJÖR, INGENJÖS]
naturlig, okonstlad, naiv o. oskyldig ung flicka, oskuld; nästan bl. teat. om (framställarinna av) dylik roll i ett skådespel. NF (1883). Mellan ingenuen Elise Jacobsons och tragediennen fru Hwassers rollfack ligger ett stort fält af kvinnoroller. OoB 1894, s. 94. I Ifigenias gestalt möta vi den unga oskyldiga flickan, ingenuen, på scenen. Grimberg VärldH 2: 454 (1927). Skådespelerskan var en gång en av våra själfullaste ingenyer. DN(A) 1931, nr 269, s. 10.
Ssgr (i sht teat.): INGENY-FACK(ET). Hon har haft stor framgång i ingenyfacket. —
-ROLL. Spela ingenyroller. —
