SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INKLINERA in1kline4ra, äv. 1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) sup. -et OxBr. 10: 267 (1622)). vbalsbst. -ANDE, -ING (tillf., Ehrengranat Ridsk. I. 1: 26 (1836)); jfr INKLINATION, ävensom INKLINANT o. INKLINATOR (se avledn.).
Ordformer
(inclenera 1670. inklinera (-cli-, -chli-) 1622 osv.)
Etymologi
[jfr t. inklinieren, eng. incline, fr. incliner; av lat. inclinare, luta, böja, av in- (se IN- pref.1) o. clinare, böja (se KLINIK)]
1) i fråga om avvikelse från tidigare ställning l. en viss normalställning.
a) (†) tr.: komma (ngt) att luta. Rålamb 1: 106 (1690).
b) intr.: bilda spetsig vinkel med horisontalplanet, luta; numera bl. (i fackspr.) om magnetnål: utvisa viss inklination (se d. o. 2); förr stundom i p. pf. ss. adj.: lutande; jfr DEKLINERA I 1. Vertical Solwijsare inclinerande emot Söder eller Nårr. Rålamb 4: 115 (1690). Inclinerade eller slutte Planers Egenskaper. Triewald Förel. 1: 155 (1728, 1735). Vid 8 à 9 gr. Sydlig bredd och vid Java, inclinerar Nålens Södra spets ännu hela 32 grader. VetAH 1772, s. 304. 3NF (1929). — särsk. (†) hippol. om (kroppsdel hos) häst: luta; äv. i p. pf.: lutande. Ehrengranat Hasl. 24 (1809). Hästen, inclinerad som till half slutning, förflyttar tyngden på bakdelen. Platen HlednRytt. 37 (1856).
2) i bildl. l. överförd anv.
a) (†) tr.: göra (ngn l. ngns natur) böjd l. benägen l. stämd (för ngt); giva (ngt) viss inriktning; med bestämning inledd av prep. till l. för. Muræus Arndt 4: 58 (1648). Kempe Graanen Dedik. 10 a (1675). Jag vet icke hvad mer för lapperie, som starkt rörer åhörarenas imagination, och inclinerar them til at tro Personen vel. Rydelius Förn. 172 (1722, 1737).
b) (†) refl.: vara böjd l. benägen (för ngt); äv.: visa (tilltagande) tendens l. övergå (till ngt). AJMessenius (1640) i HSH 9: 189. September. Begynnes medh skönt wäder, något bläst, dunderachtigt, inclinerar sigh til regn och wätska. Schwartz Alm. 1648, s. B 3 b.
c) (†) intr., om person: vara böjd l. benägen l. fallen (för ngt l. att göra ngt), vara sinnad (att göra ngt), ha håg l. vara hågad (för ngt), luta (åt en viss uppfattning o. d.); äv. dels: ha l. få böjelse l. förkärlek (för ngn l. ngt), dels: vara böjd för att välja (ngn l. ngt), föredraga; i allm. med bestämning inledd av prep. till l. för l. åt. SBielke (1637) i HSH 7: 108. När en Nation går ifrån sitt gamble ingenio och inclinerar til nyje Seder, så (osv.). Rålamb Resa 69 (1658, 1679). Fråga til vadh slags studier the inclinera. Rudbeck Bref 3 (c. 1661). En Menniskia inclinerar i gemeen til dhet som nytt är. Grubb 571 (1665). De öfriga stånden inclinerade för saken. HH XXV. 2: 98 (1810). För Forssander inklinerar jag sjelf. Tegnér (WB) 8: 515 (1838; i fråga om tillsättande av viss tjänst). Han är en upplyst och tolerant theolog, som dock starkt inklinerar åt ortodoxien. Snellman Tyskl. 19 (1842). Lilljebjörn Minn. 88 (1874). — särsk.
α) vara böjd att tro l. anse (att ngt förhåller sig så l. så); helst se (att det l. det inträffar). RARP 9: 49 (1664). Man trodde .., att nuvarande regina .. skulle inclinera till att få förra kronprinsen Gustaf återvald till tronföljare. HH XXV. 2: 121 (1812).
β) i fråga om erotisk böjelse. (Hertha) tyckes inklinera starkt till en ung man hvars vårdarinna och stöd hon varit allt sedan eldsvådan. Bremer Hertha 226 (1856). HLilljebjörn Hågk. 2: 76 (1867).
d) (†) intr., om sak (människokropp o. d.).
α) med prep.-bestämning: vara disponerad (för ngt), luta (åt ngt), tendera (till ngt), arta sig (till ngt); skifta (i viss färg). Sedan, så finnes andra (kroppar) som til Siukdomar närmare inclinera. Palmchron SundhSp. 386 (1642). Kupferglasz, eller Kupferglasz Ertz håller mäst 70. à 80. proCento, är hel kopparfergat till någon purpur inclinerade. Hiärne Berghl. 447 (1687; rättat efter hskr.; sannol. felaktigt för -erande). Det inclinerade till Hectique, men är genom Doctorens flijt .. temmeligen redan häfwit. KKD 6: 282 (1719). PH 5: 2948 (1750).
β) utan prep.-bestämning: luta till sin undergång, förfalla. Palmchron SundhSp. 204 (1642).
e) i p. pf. ss. adj.: böjd, benägen, hågad, begiven, fallen, disponerad; numera bl. ngn (gg arkaiserande) i fråga om tycke i uttr. vara inklinerad för ngn. OxBr. 10: 351 (1633). The longhöfde äre benegne (inclinerade) til huffwudhijra (affång). Schroderus Comenius 281 (1639; t. texten: geneiget). Frågades om Hr Sellegrehn är til Fylleri och dryckenskap inclinerad? VDAkt. 1736, nr 280. Anna (Steuchia) var nog inklinerad för Isak Plantin. Högberg Vred. 1: 72 (1906).
Avledn.: INKLINANT, r. l. m. [jfr fr. inclinant (i uttr. cadran inclinant, solvisare uppritad på yta lutande åt söder), p. pr. av incliner (se INKLINERA)] (†) till 1: solvisare som lutar åt visst väderstreck. Rålamb 4: 106 (1690).
INKLINATOR, r. l. m. (i fackspr., numera föga br.) till 1: inklinationsvåg. JernkA 1887, s. 358. 2UB 5: 74 (1902).
INKLINATORIUM, n. [jfr t. inklinatorium, eng. inclinatorium (ävensom mlat. inclinatorium, vilobädd)] fys. till 1: för bestämmande av den magnetiska inklinationen inrättat instrument som utgöres av en kring en horisontell axel vridbar magnetnål vars vinkel mot horisontalplanet utvisar inklinationen (o. kan avläsas på en graderad cirkel) o. som (i den numera använda formen) är vridbart kring en vertikal axel för att kunna inställas i den magnetiska meridianen. VetAH 1775, s. 304. UB 2: 455 (1873). 3NF 10: 1184 (1929).
Spoiler title
Spoiler content