SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-LUNKA. lunka in; numera nästan bl. (vard.) i p. pr. Komma inlunkande. (Jag besteg) min .. mulåsna, och inlunkade .. till Riobamba. Gosselman Sjöm. 2: 62 (1839). (Julbocken) kom snart inlunkande. Heidenstam Folkung. 2: 133 (1907).
-LURENDREJA~0020. (numera knappast br.) smuggla in, insmuggla; äv. mer l. mindre bildl. Thunberg Resa 3: 32 (1791). (Jag har) börjat utgifva en tidskrift .. för att i svenska allmänheten inlurendreja något vett. Ahnfelt Rääf 305 (i handl. fr. 1846). PT 1854, nr 10, s. 3. Nyheten .. inlurendrejades i vårt läger och .. blef trodd. Lind af Hageby Minn. 347 (1860).
-LUTA, v.1, -ning (Tamm Smid. 35 (1830)). (†)
1) intr.: luta sig ned? Hecast', Nu är Tijdh, iagh inluter, / Medh min Pijl, i titt Hierta skiuter. Dalius Valet. C 5 a (1681).
2) i p. pf.: inåtlutad, med lutning inåt. Tamm Smid. 5 (1830).
3) ss. vbalsbst. -ning: lutning inåt. Tamm Smid. 35 (1830).
-LUTA, v.2 (föga br.) låta (ngt) genomträngas av lut, luta. Schultze Ordb. 2898 (c. 1755). De så kallade Upsala-limporna äro uppösta och kryddade med pottaska, så att man blir riktigt inlutad. CFDahlgren 4: 186 (1831).
-LYCKA, v. [fsv. inlykkia] jfr INNELYCKA. (†)
1) i p. pf.: tillsluten, tillstängd. (Lat.) Convallis .. (sv.) Inlycht Dahl. Florinus Voc. 134 (1695).
2) innesluta; oftast i p. pf., närmande sig bet.: bifogad, närsluten. TullbSthm 21/8 1578. Såsom Eder F(urstliga) N(åde) förnimmendess warder aff thenne innluckte Copia. HSH 10: 76 (1588). Hwilcket bref här inlyckt, volant Hr Häradzhöfdingen ofwersändes. ÅgerupArk. Brev 19/9 1713.
3) bildl.: innestänga. PPGothus Und. R 8 b (1590). Bullernæsius Lögn. 293 (1619). En maka, genom floret af sin tår, / Ej ser på minnen, hennes saknad inlyckt. Cygnæus 9: 161 (1855).
-LYFTA, -ning. lyfta (ngt) in. HdlCollMed. 8/5 1696. Pannorna inlyftas färdiga i fartyget. Hägg Flottan 60 (1904). Östergren (1928).
-LYSA, -ning (†, ConsEcclAboP 322 (1659, i bet. 4), VDAkt. 1800, nr 337 (i bet. 4)). [jfr d. indlyse, t. einleuchten. Bet. 2 beror på lån från t. l. dan.]
1) (†) bliva ljust, dagas. Linc. (1640; under illuceo).
2) (†; se dock a) vara lätt att inse, vara tydlig l. självklar l. uppenbar. Huru mycket Outsägligt ändå i hvar och en skaldedikt återstår, .. inlyser tydligast af den omständighet, att (osv.). SvLitTidn. 1820, sp. 780. Börjar det icke inlysa redan af sig själf, att (osv.). Rydberg FilosFörel. 1: 31 (1876). särsk.
a) (i skriftspr., numera knappast br.) i p. pr. ss. adj.: självklar, tydlig, lätt att inse. En rikedom på anmärkningar .. af den mest inlysande rigtighet. SvLitTidn. 1820, sp. 286. Så stor och inlysande var .. fördelen af ett bestämdt knektetal, framför de oberäkneliga .. utskrifningarna, att roteringen raskt genomfördes. Oscar II V. 2: 4 (1861, 1892). Det borde vara inlysande, att (osv.). Rydberg Myt. 2: 450 (1889). OoB 1928, s. 482.
b) med obj.: vara klar l. tydlig för (ngn); äv. opers. Bremer Brev 1: 405 (1836). Det inlyser mig allt klarare att (osv.). Därs. 4: 346 (1864). Anm. till 2. Anv. klandras ss. osvensk bl. a. i Vinterbl. 1853, s. 173, o. i Verd. 1887, s. 67.
3) (numera knappast br.) vägleda (ngn) med brinnande ljus vid hans inträde ngnstädes, lysa (ngn) in. Lius, hvarmed en kyrkegångshustru inlystes i kyrkan. Dalin Hist. 2: 423 (1750). Lindfors (1815). LoW (1862).
4) (†) i fråga om offentligt kungörande o. d.
a) i fråga om kungörande, särsk. gm pålysning från predikstol. särsk.
α) gm pålysning infordra (ngt). Kyrkiotijonde skal inlysas wid Helge-mässo och alt inlefvererat wara widh Martini. KOF II. 2: 317 (c. 1655). DomkyrkoTiondens inlysning. VDAkt. 1800, nr 337.
β) gm pålysning inkalla (ngn). Ungdomen, som första gången wil begå h(erra)ns högw. Nattw. warder Höst ok Wåår inlyster, ok serskilter förhörder. OfferdalKArk. N I 1, s. 51 (1701). SFS 1896, nr 3, s. 2.
γ) utfärda kungörelse om (ngt), kungöra att l. när (ngt) skall äga rum. HärnösDP 1693, s. 41. Sädan inlyste han sine barns begrafningz act till måndagen. Därs. 1694, s. 151.
b) högtidligt insätta (ngn) i ett ämbete, installera (ngn). (Herr David) sade, at nogra togo Hr Jören i hand när han jnlystes (som kyrkoherde i Wemo), men dhe bäste bönderna gingo wth ur kyrkian. ConsEcclAboP 165 (1658). UrFinlH 558 (1701).
-LÅN. (i fackspr.) lån som ngn gör hos en annan; äv. konkret; särsk.
a) bankv. jfr -LÅNA a. Inlånen ha i perioden den 30 sept. 1900 till samma dag 1901 växt med c:a 31 mill. kr. mera än utlånen. SD(L) 1901, nr 526, s. 4. VL 1908, nr 51, s. 3.
b) språkv. jfr -LÅNA b. Tanklösa inlån förrycka på flerfaldigt sätt ett språks kynne och regler. 2NF 26: 823 (1917).
-LÅNA, förr äv. -LÄNA; jfr -LÅNING. (i fackspr.) mottaga (ngt) ss. lån, låna; motsatt: utlåna. Av myndighet (i arkiv) inlånad handling får ej utlånas utan samtycke av den institution, som beviljat det ursprungliga lånet. SFS 1924, s. 712. (†) För samma jnlänte peningar, hafver (han) pantsat Bengt Jonsson och Pehr Jonsson i Välie samma sin gårdh. VRP 1673, s. 29. särsk.
a) bankv. om bank l. annan pänninginrättning: mottaga (pänningar) i form av insättning från allmänheten på vanliga insättningsräkningar. Bergstedt Clément 260 (1868). Sparbank må inlåna penningar (bl. a.) .. till ett belopp, för vilket full täckning hos sparbanken finnes i kontanta penningar (m. m.). SFS 1923, s. 510.
b) språkv. upptaga (främmande ord o. d.) i ett språk. Linder Om -er 98 (1890). Inlånade från olika språk äro åtskilliga prefix. Danell SvSpr. 12 (1927).
-LÅNING. (i fackspr.) vbalsbst. till -LÅNA. särsk. bankv. till -LÅNA a; äv. konkret. Rosenberg Bankv. 21 (1878). Kock SkånPrivB 177 (1931).
Ssgr: inlånings-bok; pl. -böcker. (i fackspr.) I landsarkiv skola (bl. a.) följande ämbetsböcker föras: .. in- och utlåningsbok med uppgift om de arkivalier, som lånas till eller från andra myndigheter och institutioner. SFS 1924, s. 704.
-kund. bankv. person som insätter l. brukar insätta pänningar i ngn bank. Kock SkånPrivB 157 (1931).
-räkning. bankv. GHT 1895, nr 229 B, s. 1. De inlåningsräkningar, som bankerna erbjuda allmänheten, äro upp- och afskrifnings-, depositions-, löpande och sparkasseräkning. Sthm 3: 95 (1897).
-ränta, r. l. f. bankv. ränta som lämnas å i bank insatta pänningar. Larsen (1884). EkonS 1: 310 (1893).
-rörelse. bankv. NF 8: 1507 (1884). Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning. SFS 1923, s. 509.
-LÅS. [fsv. inlas] (†) lås till låda o. d. som är beläget på lådans osv. insida. Rääf Ydre 3: 164 (i handl. fr. 1620). VDBötB 1628, s. 580.
-LÅSA, stundom -LÄSA, v.1, -ning. jfr INNELÅSA.
1) innesluta l. instänga (ngn l. ngt) i låst rum, låsa in. Blefve .. en part af rikesens adel inläste på Stocholms slott. RA I. 2: 325 (1569). Inlåsa sina papper i en koffert. Auerbach (1909). Stjernsvärd Båg 33 (1929). särsk.
a) refl.: stänga in sig, låsa in sig. VDP 26/7 1654. Björkman (1889).
b) bildl. Din Blod skal iagh i Hågen min inläsa / Och Hierte-Skrijn. Renner Klag. B 2 a (1690). särsk. (tillf.) med avs. på kapital: nedlägga (en pänningsumma) i ett företag o. d., så att den icke kan fritt disponeras, binda, fastlåsa. SvD(A) 1931, nr 266, s. 26.
2) (†) fjättra (ngn) med bojor som låsas fast. Han .. (blev) insatt i fängelset och hårdt inläst i järn, om händer och fötter. Hallenberg Hist. 2: 638 (1790). HH XXV. 2: 11 (1809).
3) (†) tillsluta (förvaringsrum o. d.) medelst lås. RARP 4: 150 (1649).
Spoiler title
Spoiler content