IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274):
IN-NARRA. narra (ngn att komma) in (ngnstädes); äv. bildl. LBÄ 11—13: 193 (1798; bildl.). (Fiskarna) syntes honom vara ”af ryssarne utsände att innarra honom (i viken) och få kuttern på grund”. Quennerstedt Torneå 2: 303 (cit. fr. 1809). De af drottning Kristina (till Sverge) innarrade fransmännens klagomål. Strindberg Hafsb. 24 (1890).
