publicerad: 1933
INNEBO in3e~bω2, v. -bor, -bodde, -bott; se för övr. BO, v.1 vbalsbst. -ELSE (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)), -ENDE; -ARE (se avledn.).
Etymologi
— jfr BO INNE.
1) bo, hava sin bostad; vara bosatt i ngt l. ngnstädes.
a) intr.
α) om människa; numera bl. i p. pr. (äv. i substantivisk anv.). Lind (1738). Dalin (1852; angivet ss. stundom brukat i rättegångsstil). Alla i huset inneboende omkommo. Östergren (1929). — särsk. (†) i p. pr.: som är invånare (i ett land o. d.); äv. i substantivisk anv.: invånare, inbyggare. KOF II. 2: 485 (c. 1655). Heela denne provincien, sampt alla des inneboende Eders Kongl. Maij:ttz vndersåtare. HSH 31: 112 (1662). Socknens Ineboende. Broman Glys. 2: 75 (c. 1720).
β) i oeg. l. bildl. anv., om Gud l. annat andligt väsen: hava sin boning (i ngn l. ngt). PPGothus Und. Gg 3 b (1590). Adam och Eva förlorade .. Gudz nådiga närwarelse, inneboende och himmelska gemenskap. Swedberg Dödst. 166 (1711). Berättelser om enstaka, äldre Enar, i hvilka Andar tros innebo. Dybeck Runa 1845, s. 81. Rydberg Varia 225 (1894).
γ) bildl., om egenskap, känsla, begrepp o. d.: finnas (hos l. i ngn l. ngt), hysas. Geisler Fägnet. A 2 a (1709). (Lärjungarna) viste väl hvad krafft hos Jesum innebodde. Brenner Pijn. 32 (1727). 4GbgVSH VII—VIII. 1: 3 (1904). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som (av naturen) finnes hos ngn l. ngt; äv. övergående i bet.: medfödd. Muræus Arndt 4: 133 (1648). Runan var ett mystiskt tecken med en inneboende magisk kraft. Wisén Oden 44 (1873). Inneboende anlag. LB 2: 135 (1900). DN(A) 1930, nr 319, s. 10.
b) tr.: bo i (ngt l. ngn), bebo; numera bl. ngn gg (i sht i högre stil) i oeg. l. bildl. anv., om andeväsen l. om egenskap o. d. Lind (1738). Jag .. vill nemna, huru väl alla djurs klädebonad och kropps bygnad är svarande .. emot Klimatet, hvilket de innebo. Biberg Linné Oec. 64 (1750). En nationen inneboende utvecklingskraft. Hwasser VSkr. 3: 54 (1838). Den ande eller själ, som innebor träden. NoK 27: 56 (1923).
2) (i egenskap av hyresgäst) disponera viss del av ngn annans lägenhet; bo (hos ngn); dels (o. vanligen) i fråga om disponerande av endast sovplats: logera (hos ngn), dels (sällan) i fråga om förfogande för egen räkning över ett l. flera (möblerade) rum: hyra rum (hos ngn). Jag (finner) en hamnarbetare innebo i ett .. kök, inredt under själfva yttertaket. SLorS 13: 53 (1897). ArbStat. A 3: 109 (1901). PT 1914, nr 131 A, s. 3. — särsk. i p. pr., äv. i substantivisk anv.; jfr INNEBOARE, LOGERARE. Vara inneboende hos ngn. Sundén (1885); möjl. till 1 a. I många fall upptager man i (arbetar-)bostaden, för att erhålla ett bidrag till hyran, s. k. ”logerare”, manliga eller qvinliga ”inneboende”, hvilka med sina sängplatser ytterligare inkräkta på den knappa golfytan och luftutrymmet. NF 19: 324 (1895). Anm. Ngn gg förekommer p. pr. inneboende ss. sbst. i best. form inneboenden. AB(A) 1929, nr 134, s. 7.
Ssg: (2) INNEBOENDE-SYSTEM(ET). om (den i sht förr i arbetarhem förekommande) seden att i en bostadslägenhet inhysa en l. flera personer som icke tillhöra lägenhetsinnehavarens familj. GHT 1896, nr 159, s. 2. 2NF 18: 389 (1912).
Avledn.: INNEBOARE, m.||ig. (föga br.) till 2: (person som är) inneboende. Samtiden 1873, s. 437. Wieselgren ÖBord 111 (1882).
Spoiler title
Spoiler content