INSINUANT in1sinɯaŋ4t l. 01—, l. -an4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. insinuant; av lat. insinuans (gen. -antis), p. pr. av insinuare (se INSINUERA)]
1) (numera knappast br.) motsv. INSINUERA 7: som förstår l. försöker att ställa sig in, inställsam; förr äv. utan nedsättande bet.: förbindlig, älskvärd. Linné Bref I. 5: 190 (1772). (Kyrkoherde K. är) en idiot i sine studier, men cavailler och insinuant. Porthan BrefCalonius 10 (1793). Han var artig och till och med insinuant. Geijer (1808) i MoB 7: 67 (om Oscar I ss. prins). (Värdinnan) kom .. mycket smygande och insinuant in till mig. Lilljebjörn Minn. 66 (1874). Östergren (1929; angivet ss. förekommande ibland).
2) motsv. INSINUERA 9: som gör l. brukar göra insinuationer; om anmärkning, fråga o. d.: som ger uttryck åt l. innebär en insinuation, försåtligt antydande. Han är insinuant. Riksdrotsen .. gjorde .. några insinuanta anmärkningar. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 96 (1808). Ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle besvaras. Nordström Amer. 11 (1923).
