[jfr t. insignien, pl., eng. ensign, igenkännings- l. utmärkelsetecken, fänrik (se ENSAJN), insignia, pl., insignier, fr. insigne; av lat. insignia, pl. till insigne, kännetecken (på värdighet), eg. n. sg. ss. sbst. av insignis, adj., tecknad, märkt (med), märkbar m. m., bildat med in- (se IN-, pref.1) till signum (se SIGNERA)]
yttre kännetecken på viss värdighet l. rang, värdighetstecken; stundom om yttre kännetecken för orden l. adlig ätt o. d.: vapen, emblem. Tersmeden Mem. 2: 2(1734). Af trenne Englar (hålles) en vapensköld .. men insignierna äro bortnötta. Lyceum 2: 175(1811). Tillträdande Rector .. emottage de till Rectors-Embetet hörande insignier. FörslSkolordn. 1817. s. 22. (Det medeltida)konungadömets insignier. Hildebrand Medelt. 2: 13(1884). Uniform och kommendörsband med insignier af nordstjärneorden. Sander i 3SAH 10: 240(1895). — jfr RIKS-INSIGNIER.
Anm. Ngn gg förekommer en sg.-form insignium [bildad till pl. insignier efter mönster av sådana ord som kollegium, pl. kollegier, privilegium, pl. privilegier] Pfeiffer(1837). Poe UnderlHist. 2: 46(1881). Hallström LevDikt 200(1914).
