INSTINKTIV in1stiŋkti4v l. (vard.) -stiŋti4v, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. instinktiv, eng. instinctive, fr. instinctif (f. -ive); avledn. till INSTINKT]
motsv. INSTINKT 2: som tillhör l. är knuten till l. härleder sig från l. är grundad på instinkt l. ingivelse; instinktmässig; som göres av inre drift l. utan överläggning, oreflekterad, spontan. Instinktiva handlingar, rörelser. (Negrernas) instinktiva böjelser äro mycket starka. Callerholm Stowe 114 (1852). Utan långt funderande träffade han nästan instinktivt själfva kärnan i ett föreliggande problem. Billing i 3SAH 15: 49 (1900). Utvecklingen .. går från det instinktiva i riktning mot det klarare målmedvetna. Thyrén StrafflRef. 1: 31 (1910). Han grep instinktivt mot bröstet. Hallström NNov. 136 (1912). Hon .. kände en instinktiv avsky för starka .. kulörer. Siwertz JoDr. 82 (1928).
