publicerad: 1933
INSTINKT in3~stiŋ2kt l. (vard.) ~stiŋ2t, l. 04 (insti´nct Weste; innsti´nnckt Dalin), r. l. m. ((†) n. Kling Spect. Ii 3 b (1735)); best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer tidigast i den lat. formen instinctus. Swedberg Schibb. 279 (1716).
Ordformer
(förr vanl. skrivet -stinct)
Etymologi
[jfr t. instinkt, eng. o. fr. instinct; av lat. instinctus, m., äggelse, tillskyndan, ingivelse; vbalsbst. till instinguere, driva på, ägga, av in- (se IN-, pref.1) o. stinguere, sticka, bildat till en nasalerad form av den ieur. roten stig- (se DISTINGERA, INSTIGERA, STICKA, sbst.). — Jfr INSTINKTIV]
1) (†) ingivelse, tillskyndan. Sahlstedt (1769). På hans instinkt. Lindfors (1815; med hänvisning till ingivelse, inrådan).
2) i en varelses (l. ett folks) natur liggande impuls l. spontan böjelse l. strävan som icke är förbunden med (klart) medvetande med hänsyn till syfte l. motiv; drift (se d. o. 11 a). Kling Spect. Ii 3 b (1735). Man säger .. att de (dvs. djuren) handla utan medvetande, eller af instinkt, hvilket är en motsats emot menniskans förnuft. Sundevall Zool. 34 (1835). Menniskoanden .. lefde i början instinktens oskyldiga lif. Rydberg Ath. 108 (1859; uppl. 1876: naturdriftens). (Det finska) folkets .. instinkter och kynne äro delvis desamma som man finner hos svenskarna under 15- och 1600-talen. VL 1905, nr 268, s. 4. Tegnér hade den naturliga instinkten att säga mot den allmänna opinionen och stryka under den impopulära sidan av sanningen. SvD(A) 1931, nr 186, s. 7. — jfr BYGGNADS-, FADERS-, FLOCK-, FLYKT-, GRUND-, JAKT-, KAMP-, KONST-, MODERS-, NATUR-, NÄRINGS-, PARNINGS-, SAMLAR-, SJÄLVBEVARELSE-, SKYDDS-, VANDRINGS-, VÅRD-INSTINKT m. fl. — särsk.
a) med begreppet på olika sätt fattat o. modifierat i psykologisk o. biologisk (fysiologisk) facklitteratur. Vi kunna .. säga, att instinkten är en på en nedärvd disposition byggd psykofysisk process, vilken uppstår då ett yttre objekt förnimmes samtidigt med att en förändring i medvetandet inträffar, och vilken till resultat har en handling, som antingen driver individen till eller driver honom från det objekt han förnimmer. Söderhjelm Instinkt. 23 (1913). Förutom de vid födelsen funktionerande reflexerna finnes en stor grupp mera sammansatta handlingar, som ingå såsom del i vår medfödda utrustning och som kallas instinkter. Westerlin Hollingworth o. Poffenberger Psyk. 1: 28 (1923). Instinkterna äro .. medfödda dispositioner att besvara vissa slag av intryck med en viss art av komplicerad reaktion. För att ett medfött reaktionssätt skall kunna kallas instinktivt fordras yttermera, att det allmänt förekommer hos individer av samma art och kön. Lilius RyggradsdjurensSjälsl. 17 (1926). Instinkten .. är en medfödd eller till anlaget förefintlig förmåga av ändamålsbestämd handling. Ahlberg McDougall Själsl. 74 (1930).
b) filos. inom svensk idealistisk filosofi, om de lägsta formerna av ”praktisk förmåga”.
α) naturdrift som ledes av organsensationer. Boström 2: 181 (1840). Wikner Anthr. 62 (1870). Sjöberg o. Klingberg Antr. 45 (1872).
β) drift som ledes av förnuftiga känslor, förnuftsinstinkt; äv. i uttr. förnuftig instinkt. Sedlig, religiös instinkt. De förnuftiga instinkterna. Wikner Anthr. 68 (1870), Göransson UndersRel. 1: 54 (1904). jfr FÖRNUFTSRÄTTS-, SANNINGS-INSTINKT.
c) i utvidgad anv., om annan förmåga som värkar ss. en instinkt (oberoende av den förståndsmässiga värksamheten); ofta dels: naturlig, oreflekterad känsla, dels: (förmåga av) aning, divination, ingivelse, intuition. Min instinkt säger mig att detta är fel. Den behaglystna qvinnan vet af instinkt, att (osv.). Beskow i 2SAH 30: 205 (1857). Smak att kläda sig är ett slags instinkt, tror jag, som icke kan läras. Lundgren MålAnt. 1: 23 (1873). Lyckligtvis hafva massorna i allmänhet en säker instinkt af hvad som är för dem nyttigast. De Geer Minn. 2: 296 (1892). Med barnets oförvillade instinkt kände vi, att vi i honom (dvs. magistern) hade en verklig vän. Vesterlund Skolm. 30 (1924). I husbondens vedermödor anade han med sin instinkt falskt spel. Hallström Händ. 81 (1927). — särsk. (föga br.) om viss, gm attribut uttryckligen angiven, konstnärlig begåvning. Personer .. med musikalisk instinkt. Almqvist Amor. XXV (1839). (Carissimis) poetiska instinkt är mångsidigare (än Händels). Wegelius MusH 160 (1892).
Ssgr (till 2; i sht i fackspr.): A: INSTINKT-ARTAD, p. adj. (instinkt- 1800 osv. instinkts- 1929) instinktmässig. Wulf Köppen 2: 525 (1800). En instinktartad medkänsla. Polonica 128 (cit. fr. 1863). TySvO 1189 (1932). —
-HANDLING. benämning på (i allm. ändamålsenlig) handling vari ngn instinkt yttrar sig o. som utmärkes bl. a. därav att den utföres spontant (utan föregående överläggning l. val l. individuell erfarenhet) o. utan medvetande om ändamålet med densamma, instinktiv handling; i psykologisk o. biologisk (fysiologisk) facklitteratur med begreppet på olika sätt fattat o. modifierat (jfr INSTINKT 2 a). Rydberg FilosFörel. 3: 160 (1878). För den fysiologiska teorin är .. en instinkthandling intet annat än en komplicerad reflexrörelse. Söderhjelm Instinkt. 8 (1913). Hos henne (dvs. människan) finna vi en utveckling av intelligensen, vilken icke har någon motsvarighet hos djuren, och instinkthandlingens ”renhet” blir därför vanligen endast en illusion. Därs. 26. Ahlberg McDougall Själsl. 85 (1930). —
-LIK, adj. som äger likhet med l. har karaktären av instinkt l. ingivelse; instinktmässig; instinktiv. Wulf Köppen 1: 702 (1799). En instinktlik sympati. Lundegård Stormf. 69 (1893). Den farliga handlingen kan .. besvaras med en mera instinktlik eller en mera förståndsmässig reaktion. Thyrén StrafflRef. 1: 31 (1910). —
-LIV. (instinkt- 1834 osv. instinkts- 1903—1929) om den livssfär l. serie av livsyttringar som är karakteriserad av instinkternas herravälde. Almqvist DrJ 84 (1834). (Djurets) lif är en förening af instinktlif och förståndslif. Rydberg FilosFörel. 3: 160 (1878). Ahlberg McDougall Själsl. 73 (1930). —
-MÄSSIG. (instinkt- 1845 osv. instinkts- 1898) [jfr t. instinktmässig] som står i överensstämmelse med l. ledes av l. är grundad på instinkt l. ingivelse; instinktiv. De instinktmässiga handlingarne. Thorell Zool. 1: 252 (1860). Instinktsmässigt skattade han (dvs. Petrarca) Plato högre än den skolastiske Aristoteles. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 35 (1898). Segerstedt Händ. 14 (1920, 1926). —
-VARELSE. varelse som ledes av instinkter. Människan är på en gång instinktvarelse och förståndsvarelse. Rydberg FilosFörel. 3: 160 (1878). Blanck GeijerGötDiktn. 236 (1918).
B (föga br.): INSTINKTS-ARTAD, -LIV, -MÄSSIG, se A.
Avledn.: INSTINKTLIG, adj. [jfr d. instinktlig] (numera knappast br.) till 2: instinktiv. Wetterbergh Penning. 326 (1847). Han kände instinktligt. James DeMauves 28 (1893).
Spoiler title
Spoiler content