INTELLEKT in1täläk4t l. -tel-, n.; best. -et; pl. = (Ahrenberg Männ. 2: 253(1907) osv.), ngn gg -er (Östergren(1929; jämte intellekt)).
Etymologi
[jfr dan. o. t. intellekt; av lat. intellectus, vbalsbst. till intelligere (se INTELLIGERA)]
(i sht i fackspr.) förmåga att förstå o. fatta, tankeförmåga, fattningsförmåga, förstånd (se d. o. 1), ingenium. Bolin Statsl. 2: 366(1871). Hans intellekt var vaket och skarpt. Ahrenberg Hih. 87(1889). För dem, som mera ledas af mer eller mindre medvetna stämningar än af en städse med ansträngning förbunden eftertanke, finnes ingen mur mellan intellekt och vilja. Fahlbeck Världsåsk. 11(1910). SvD(A) 1933, nr 1, s. 11.— särsk. konkret: person med (så l. så beskaffat) intellekt. Det fanns .. bland all denna misströstan klara intellekt och varma hjärtan, hvilkas optimism lyste upp för mig hela den svenska världen inom min synkrets. Ahrenberg Männ. 2: 253(1907).
