INTELLIGENT in1täligän4t l. -tel-, l. intäl1-, i vissa trakter äv. -jän4t, adj. -are; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. intelligent; av lat. intelligens (gen. -entis), p. pr. av intelligere (se INTELLIGERA)]
1) (numera föga br.) i sht filos. som har karaktären av förnuftig varelse, begåvad med förstånd, förståndig; om sak: som har avseende på l. härledes ur förnuftet; stundom: översinnlig; jfr INTELLEKTUELL 1 o. 2. Atterbom PhilH 242 (1835). Menniskans företräde (framför djuren) ligger icke egentligen deruti, att hon har en intelligent beståndsdel. Agardh BlSkr. 2: 100 (1837). Den kroppsliga känslan har sin motsvarighet uti den intelligenta känslan, hvarigenom de rent själiska tillstånden omedelbarligen förnimmas. Trana Psych. 1: 52 (1843). Intelligent förnimmelse är det omedelbara medvetandet om en Själens egen affection. Därs. 2: 7 (1847). Nyblæus Forskn. 2: 576 (1881).
2) som har god fattningsgåva l. godt l. skarpt förstånd l. vaken tankeförmåga; som lätt inser l. begriper ngt, begåvad, klok, förståndig; skarpsinnig; om sak: som röjer l. vittnar om l. ådagalägger begåvning l. klokhet osv. Arbetet blir bättre i den mån det blir intelligent och förstår att nyttja konstens hjelpmedel. Geijer I. 6: 179 (1839). En intelligent domare (i smakfrågor). Cavallin (1875). Intelligent och bildad var han. Tavaststjerna Inföd. 23 (1887). Generalen var en ståtlig gammal man med ett intelligent ansikte. Lundegård Stormf. 76 (1893). SvD(A) 1929, nr 272, s. 7. — jfr O-INTELLIGENT.
