[jfr dan. o. t. intellektuell; av fr. intellectuel, av lat. intellectualis (se INTELLEKTUAL)]
1) som sammanhänger med l. angår l. består i o. d. förståndet l. förstånds- l. tankevärksamheten l. vetandet, förstånds-, tanke-; förr äv.: psykisk. När de (dvs. kirurgien o. medicinen) en gång förmå, at sträcka sin hjelp äfven til den moraliska och intellectuela människjan, hvad nytt ljus skal ej upgå för Philosophi och Lagstiftning! Kellgren i SP 1787, nr 233, s. 2.Rademine Knigge 3: 47(1804). Under Gustaf I:s ärerika Regering (var) all intellectuell verksamhet vänd åt det andeliga hållet. Hammarsköld SvVitt. 1: 75(1818). Hjernans förrättningar utgöra allt hvad vi hos menniskor och djur kalla intellectuelt. Berzelius Kemi 6: 25(1830). Vara väl, svagt utrustad i intellektuelt hänseende. Cavallin(1875). Så kunna vi väl äfven påstå att de etiska funktionerna stå öfver de intellektuella, likasom dessa sistnämnda stå öfver de vitala. Vasenius Världsb. 126(1900). De intellektuella intressena. Fogelqvist ResRot 190(1926). — särsk.
a) filos. i uttr. intellektuell åskådning, intuition; enl. Fichte: en uppfattning av jagets rena transcendentala akter. Boëthius Sedel. 63(1807). Det var den ideella eller intelligenta verksamhetens sjelfåskådning, som Fichte kallade intellektuell åskådning. Grubbe FilosOrdl.(c. 1845). Vannérus Metaf. 38(1914). SvUppslB 13: 1181(1932).
b) (numera knappast br.) filos. pregnant: begreppsmässig. Den intelektuela kunskapen: d. v. s. den högre kunskap, som eger karakteren af allmänhet och nödvändighet. Lindblom Log. 310(1836).
3) om person l. samling av personer: som har intellektuella (litterära l. vetenskapliga o. d.) intressen l. djupare bildning, bildad; i sht: som ägnar sig åt intellektuell (litterär l. vetenskaplig o. d.) sysselsättning; äv. substantiverat. Den utmärktaste vettenskapsman, i Londons eller Paris's intelektuellaste kretsar. Bremer Brev 2: 23(1839). De få återstående spillrorna av intellektuella från tsartiden. SvD(A) 1931, nr 182, s. 4.
