publicerad: 1933
INTYG in3~ty2g, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
1) handling(en) att intyga ngt; vanl. mer l. mindre konkret: utsago l. dokument varigm ngn intygar ngt, attest, certifikat. Giva l. lämna l. utfärda l. få l. skaffa sig ett intyg (om l. på l. över ngt). Ett värdelöst intyg. Skriva ut ett intyg. Möller (1790). (Skol-)yngling, som åstundar bivista .. allmänna nöjen, uppvise intyg af sine föräldrar .., att det efter deras tillstädjelse må ske. FörslSkolordn. 1817, s. 27. Ansökning till denna tjenst .. skall vara .. åtföljd af prestbevis, läkarebetyg samt öfriga intyg, som kunna styrka kompetens till den i fråga varande befattningen. PT 1882, nr 111 A, s. 1. Skolläkaren .. tillkommer det .. att, för afgifvande af erforderligt intyg, på anmodan af rektor kostnadsfritt besiktiga obemedlade inträdessökande. SFS 1905, nr 6, s. 46. — jfr AVSKEDS-, BESIKTNINGS-, DRÅBACKS-, FRISK-, KUNSKAPS-, LÄKAR(E)-, SJUK-, VEDERHÄFTIGHETS-, VITTNES-INTYG m. fl.
2) (numera mindre br.) oeg. l. bildl.: vittnesbörd, bevis; jfr INTYGA 3. Jag kände genast honom, och han kände mig / Från första stund. Mot tusen tungors vittnesmål / Bestode våra hjertans intyg, mitt och hans. Runeberg 5: 236 (1863). Medvetandets omedelbara intyg. Rein Psyk. II. 1: 511 (1891). — särsk.
a) vad som bestyrker ngt l. gör ngt sannolikt. Atterbom Minn. 218 (1817). Språkliga intyg så väl som folkens urtidssägner förlägga dess (dvs. vinrankans) ursprung till den semitiska stammens äldsta hemvist. Svensén Jord. 73 (1884). Att Luther själf ej ville anses ofelbar, däri såg Lars ett intyg för att han var det. Rydberg Vap. 375 (1891). Söderhjelm Levertin 1: 402 (1914).
b) (†) i uttr. ngt är ngns intyg att (osv.), ngt är ngns vittne att (osv.). Himmelen är mitt intyg att jag icke har ett ord, ingen gerning att förebrå mig. Almqvist DrJ 19 (1834).
Ssgr (till 1): INTYGS-BOK; pl. -böcker. (i fackspr.) för minderårig som användes i industriellt arbete utfärdad bok (se BOK, sbst.2 1 b) med uppgift om ålder, skolgång, hälsotillstånd m. m.; föreskriven i 1912 års lag om arbetarskydd. SD 1893, nr 8, s. 4. SFS 1912, s. 490. Därs. 1931, s. 635. —
-GIVANDE, p. adj. som (i ett visst fall) lämnar (l. lämnat) intyg. Den intygsgifvande myndigheten. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 220. —
-GIVARE. person l. myndighet som (i ett visst fall) lämnar (l. lämnat) intyg. PT 1907, nr 227 B, s. 3. SFS 1910, nr 144, s. 10.
Spoiler title
Spoiler content