publicerad: 1926
FRISK fris4k, adj.2 -are; n. o. adv. -T fris4kt, starkt vard. stundom fris4t (jfr skrivningen fri(j)st (friidtz) GR 9: 160 (1534), Linné Bref I. 1: 228 (1771) samt ”(Man) säger .. i dagliga umgänget .. frist”. Moberg Gr. 99 (1815)); ss. adv. = (†, Svart G1 167 (1561; möjl. adj. n.), Visb. 1: 289 (c. 1620; i uttr. frisk upp, se 6 c γ), Nordenflycht QT 1744, s. 30 (i uttr. frisk upp, se 6 c γ), Bellman Gell. 80 (1793)).
Ordformer
(frisk 1534 osv. -ii- (-ij-, -y-) 1534—1609. -e- 1649—1749. frisch 1612—1665)
Översikt
Översikt av betydelserna. 1) ny, icke gammal, färsk. 2) icke förut tagen i anspråk, obegagnad. 3) som värkar ny. a) oskadad, i godt stånd. b) fräsch. c) icke vissen, saftig. d) icke skämd l. unken l. duven l. kvav. e) icke konserverad. f) oförsvagad, vid full kraft, icke utplånad, tydlig. g) som ger ett angenämt intryck av ursprunglighet l. frihet från schablon l. slentrian, som har nyhetens behag. 4) uppfriskande, vederkvickande, sval, kylig. 5) icke sjuk(lig), sund, kry, rask. 6) som ger intryck av l. vittnar om god hälsa l. vigör. a) blomstrande, frodig, kraftig. b) käck, hurtig, rask, livlig, glad. c) adv.: kraftigt, duktigt, med ”kläm”. 7) om värksamhet l. skeende: kraftig, rask, duktig. 8) om vatten: söt, färsk. 9) i uttr. friskt bly, friskbly.
1) (†; se dock a, b) som icke förut varit till l. varit känd (känt) l. som nyligen blivit till l. blivit känd (känt) l. skett, ny, färsk. (Samuel hade vid uppfostrandet av sina söner) ett friskt och färskt exempel uti Eli. Rudbeckius KonReg. 24 (1614). IErici Colerus 1: 376 (c. 1645; om ost). RelCur. 268 (1682; om ägg). Friska bref. Hermelin BrefBarck 153 (1708). Saken kommer nu ey hit frisk och första gången. 2RARP 5: 419 (1727). Frisk spårsnö. Hasselquist Resa 97 (1750). (Sv.) Friskt dricka, vatten, (lat.) Cerevisia, aqua recens. Sahlstedt (1773). Friska underrättelser. NVexiöBl. 1847, nr 11, s. 1. Dalin (1851; med angivande av ordet färsk ss. vanligare i denna bet.). Utbildningen gynnas av många nya och friska förhållanden. Genberg VSkr. 1: 46 (1865). Roosval Schmidt 245 (1896). — särsk.
a) (numera bl. jakt. l. i vitter stil) om spår (”slag”): nyligen tillkommen, färsk; numera med mer l. mindre nära anslutning till 3 f; jfr 3 f δ γ'. Källström Jagt 234 (1850). Friska spår i snön. Jensen BöhmDiktn. 13 (1894).
b) (numera bl. i vitter stil) om sår: nyligen tillkommen, ny; äv. bildl.; jfr 5 c. Svalin Ordl. (c. 1847). Dalin (1851). Såret efter Finlands förlust var ännu hos svenska män för friskt, för att (osv.). ECTegnér (1889) hos Trolle-Wachtmeister Ant. 20.
c) i uttr. uppå frisk gärning, på färsk gärning. Han dem oförsett uppå frisk gerning råka. Triewald Lärespån 121 (c. 1710).
2) (numera bl. i fackspr.; se dock b) som förut ej varit i bruk l. tagits i anspråk, obegagnad, obehandlad; stundom med mer l. mindre nära anslutning till 3 f. TT 1871, s. 246 (om formsand). Att införa det friska bränslet under det i eldstaden förut befintliga. Därs. 1891, s. 62. Bakverk, som ej .. fordrar frisk (d. v. s. obegagnad) smördeg. Grafström Kond. 216 (1892). Friska kol (kastas) på rosten. EHöjer Lok. 305 (1910). (†) 9 à 10 friske örlogzskepp kommo uthur Kiöpenhampn, dee Hollendske till hielp och styrcko. RARP 7: 145 (1660). — särsk.
a) (starkt vard.) spelt. i uttr. två (l. tre osv.) friska, två (l. tre osv.) nya kort ur talongen. Strindberg Hems. 139 (1887). Ge hit fem friska, hur stor ä potten? Koch Timmerd. 82 (1913).
b) (numera knappast br.; se dock α) om ngt som ersätter ngt förbrukat: ny. Tända en frisk cigarr (i st. f. en cigarr, som redan blivit rökt). Tholander Ordl. (c. 1860). Lange Luba 61 (1889). — särsk.
α) (numera mindre br. o. bl. handel.) i uttr. friska pä(nni)ngar, förr stundom övergående i bet.: mycket pängar. Printzen (av Oranien) tracterade mig mycket wäl och dhe i Amsterdam altijd medh friske Penningar och fersk Maat. Rudbeck Atl. 2: 128 (1689). En engelsk styrman .. estimerades (i Kap), emedan han ägde friska penningar. Thunberg Resa 1: 257 (1788). Lindforss (1814).
β) (†) i uttr. frisk tillförsel, (ständigt) ny tillförsel. Staden hade frisk tillförsel från sjösidan. Ekelund 1FädH II. 1: 11 (1830). Björkman (1889).
3) som (alltjämt) äger sin ursprungliga beskaffenhet, som värkar ny, (väl) bibehållen, ofördärvad.
a) som icke är skadad l. angripen, oskadd, i godt stånd; särsk. (i fackspr.) om (yta på) bärgart l. dyl. l. om brott, snittyta l. dyl.: som icke (gm vittring l. oxidering l. dyl.) undergått ngn förändring. Stora ekstockar med frisk kärna. Friska tänder; jfr 5. Ekhoff StClem. 4 (cit. fr. 1711). Man finner ofta rutit träd, under frisk bark. Lindahl L'avoc. Sav. 25 (1757). En stor del af ytan (på lansspetsen är) vittrad, en annan del helt frisk. Nilsson Ur. I. 1: 72 (1843). Jag har upptagit .. (kol från forntida bål) lika så friska som om de varit nyss brända. Holmberg Nordb. 290 (1852). Det fritt spelande vinddraget håller (Västerås domkyrkotorns) ekvirke friskt. Böttiger 6: 8 (c. 1875). Till färgen är .. (murbruket) i friskt brott ljust gulgrått, de vittrade ytorna mörkare. Ekhoff StClem. 39 (1912). jfr KÄRNFRISK. — särsk. mer l. mindre bildl. Flicka .. / .. behåll .. för evigt / denna friska barnahåg! Wecksell SDikt. 20 (1856).
b) (†) i sht i fråga om kläder o. d.: som är som ny, fräsch, obegagnad, fin; ngn gg allmännare: snygg, vårdad. (Efter svettningen) skal man .. reene friske Klädher igen på sigh tagha. Berchelt PestOrs. F 5 b (1589). Konungen .. (gav) honom kläder (och) penningar att hålla sig frisk medh. HNorijn (1701) i Landsm. XI. 1: 106. (Janitscharerna) hade långa och friska mustager. KKD 3: 224 (1710). (Göran upptog) ur nattsäcken .. en frisk nattkappa. Almqvist TreFr. 1: 130 (1842).
c) i sht i fråga om växter (växtdelar): icke vissen, icke torr (o. urblekt), saftig (o. frodig), fräsch; stundom närmande sig o. förr övergående i bet.: levande, växande. Taga in friska blommor. Rosorna hålla sig friskare, om de få stå i vatten över natten. Frisk grönska. Ängarna stå friska och gröna, stå med frisk grönska. Friska olioplantor. Ps. 1536, s. 30. (Sv.) Friskt träd, (fr.) arbre vert. Nordforss (1805). (Sv.) Skära i friska köttet, trädet, (fr.) couper dans le vif. Weste (1807). Gräset .. växer högst och friskast, der en källa gömmer sig på djupet. Tegnér (WB) 3: 213 (1819). — särsk. (numera mindre br., i sht landt.) i utvidgad anv., om mark, jord l. dyl.: nyuppkörd l. nyuppgrävd l. dyl. o. i ytan fuktig; äv. (i sht förr): fuktig (o. med frodig vegetation); jfr f β. Salé 209 (1664). Frisk (kallas marken), då vattenparticklarne icke synas, men dessas erforderliga närvaro röjer sig genom frodig vegetation. SPF 1840, s. 28. På friska mullen (näml. den nya graven) matt hon sjunker neder. CFDahlgren 2: 146 (1843). MosskT 1893, s. 336.
d) som icke är skämd l. unken l. duven l. fadd l. kvalmig l. kvav, vars lukt l. smak vittnar om ofördärvat tillstånd; i sht om matvaror o. drycker. Det är svårt att hålla matvarorna friska i sommarhettan. Det luktade inte friskt ur korgen. Ägget smakar inte friskt. Vattnet i karaffen är inte (alldeles) friskt. Öppna fönstret, så att vi få frisk luft! Lwfften motte hollas Reen och Frisk, ifrå allehanda förgift och skadheligh Fuchtighet. L. Paulinus Gothus Pest. 69 a (1623). Melonerna äro helt friska hijt komna och hafva smakat rätt väl. Carl XII Bref 173 (1717). Härsket smör .. inficierar (icke) friskt. AHB 128: 50 (1887). — särsk. skogsv. vid kolning, om rök: med icke brandartad lukt (utmärkande för normalt fortlöpande kolning). Kuhl Koln. 59 (1814).
e) som icke (gm saltning l. torkning l. rökning l. dyl.) är konserverad, färsk, rå; numera bl. i (fackspr.) om hud l. skinn. Palmcron SundhSp. 62 (1642). Lax (een ädel Fisk både frisk, saltat eller röökt). Risingh Landb. 89 (1671). Frukt både frisk, torr och canderad. Eberhardt AllmH 4: 229 (1781). (”Nordmännen” gjorde) sig stormtak af friska hudar. Strinnholm Hist. 2: 95 (1836). Förbundet 1906, nr 10-12, s. 9.
f) oförsvagad, vid full kraft; i eg. bemärkelse utom i fackspr. (jfr α, β, γ) numera bl. i inskränktare anv.: som (på grund av föregående vila) ej är utmattad l. uttröttad, utvilad, oförbrukad; numera nästan bl. i uttr. friska trupper, friska hästar, friska krafter o. d.; jfr 2. Återupptaga arbetet med friska krafter. Skicka friska trupper till undsättning. Drogh så till Stocholm sterckte them medh friskt folk som ther låge. Svart G1 53 (1561). Må nu een annor frisch broder stiga till rors igenn i min stadh. OxBr. 5: 3 (1612). Med friska hästar fortsatte vi färden. Törneros Bref 1: 348 (1831). Beredande af friska lärarekrafter för döfstummeundervisningens handhafvande. BetDöfstUnd. 1878, s. 29. — särsk.
α) tekn. om ånga: som ej väsentligen minskat i tryck, sedan den lämnat ångpannan; färsk. TT 1871, s. 221.
β) skogsv. i fråga om skogsmark: icke degenererad, alstringskraftig; jfr c slutet. PT 1905, nr 67, s. 3.
γ) (numera föga br.) landt. om gödsel l. aska: obrunnen resp. ej utlutad. Risingh Landb. 22 (1671). Denna dörr (till potatisgraven) .. betäckes med frisk hästgödsel. QLm. I. 1: 34 (1833).
δ) i åtskilliga mer l. mindre bildl. l. överförda anv.: oförsvagad, outplånad, icke urblekt, icke nött, livlig, tydlig, klar; färsk; jfr 5 f. Friska och tydliga minnesbilder. Minnet av oförrätterna var ännu friskt. Kiöping Resa 48 (1667; om minne). Serenius (1741; om färg). Frescomålningen satt frisk på muren. Tegnér (WB) 4: 47 (1822). En bröstbild af parisk marmor .. af så frisk glans som om hon nyss lemnat mästarens verkstad. Rydberg RomD 8 (1876). Det ännu friska intrycket af nederlaget vid Narva. Carlson Hist. 7: 2 (1885). Forntidens guda- och hjältesaga var vid friskt liv. Söderwall i 3SAH 7: 32 (1893). — särsk.
α') i uttr. hava (ngn l. ngt) i (äv. uti) friskt minne (förr äv. (ut)i ett friskt minne l. i friska minnen l. i en frisk hugkommelse) o. d., livligt (o. tydligt) erinra sig (ngn l. ngt); förr äv.: (visa sig) ihågkomma (ngn) gm att göra ngt för ngn, hava (ngn) i åtanke. Formoder oss, atj alle samens .. haffue vdj en frisk hugkommilse, hurvlunde (osv.). GR 9: 168 (1534). OxBr. 8: 470 (1645). Iagh (skulle) bliffua haffdh uthi itt frisktt minne, och ingalunda förbijgåss. VDAkt. 1666, s. 69. (Pojken) hade det där äventyret .. i friskt minne. Lagerlöf Holg. 2: 34 (1907).
β') i uttr. leva i (äv. uti) friskt minne, äv. (i sht förr) vara (för ngn, förr äv. ngn) i (äv. uti) friskt minne, förr äv. vara i ngns friska minne l. vara ngn frisk i minnet l. finnas i friskt minne, livligt (o. tydligt) ihågkommas. Schroderus Liv. 125 (1626). Folkets förtjenst, som ännu var i friskt minne. Kolmodin Liv. 1: 363 (1831).
γ') (numera bl. i vitter stil) om spår: tydlig, klar; jfr 1 a. Friska spår efter phœnicisk Balskult. Nilsson Ur. 2: 69 (1862).
g) som ger ett angenämt intryck av ursprunglighet l. av frihet från schablon l. slentrian l. förkonstling, som har nyhetens behag, ursprunglig, omedelbar, livfull. En frisk stil. En frisk syn på livet. Frisk uppfattning. Lifvets friska vexlande skick. Geijer I. 5: 3 (1810). Föreläsningen .. bör (icke) vara beräknad på någon examens-kurs, utan på ett friskt vetenskapligt meddelande. SKN 1841, s. 15. Ensidig är all sång, allenast Nordisk, / frisk är väl Nordens ton men vild och rå. Tegnér (WB) 9: 134 (1841).
4) uppfriskande, vederkvickande, livande, läskande, svalkande, sval; ofta med förstärkt bet.: kylig, kall, skarp; äv. i överförd anv., om trakt o. d.: som har uppfriskande osv. luft l. vatten l. klimat l. dyl. Havets friska sälta, svalka. Frisk havsluft. En frisk källa. Frist kalt Watn. Bondepract. F 5 a (1662). Thet är något friskt ute. Lind (1749). (Sv.) friskt väder, (lat.) cælum frigidum. Ihre (1769). Den friska vinter som vi någon tid haft här nere, har ådragit mig en förkylning. Tegnér (WB) 5: 542 (1826). Åkerns skörd af friska vårregn lifvas. Ingelman 226 (1828, 1843). Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord. VSvFolksång. 2 (1845); jfr språkprovet från 1861 under FRI 4. Från havet fläktar vinden frisk och sval. Rydberg Dikt. 1: 32 (1882). — jfr DAGG-, HAVS-, KÄLL-, VÅR-FRISK m. fl.
5) som icke är sjuk(lig) l. skadad, som är vid god hälsa l. vigör, kry, rask, sund; ofta i sammanställning med adj. med samma l. närstående bet.; äv. mer l. mindre bildl. Känna sig frisk. Hoppas du snart blir frisk igen. Frisk och kry. Frisk och sund. Han ser inte frisk ut. Han har friska lungor. Ha en frisk och stark kropp. Fruktträden ha blivit friska efter behandlingen. Wara frisk och helbregda, är bätre än guld. Syr. 30: 15 (Bib. 1541). Blifver thet fä (som blivit sargat) friskt, som förr; tage hvar sitt åter. BB 22: 2 (Lag 1734). Darius (hade) redan uppgifvit allt hopp att blifva frisk och färdig i foten. Carlstedt Her. 1: 487 (1832). I Norge var hierarkien ännu ny på Erling Skakkes tid, men frisk och stark. Svedelius Norge 145 (1866). Dessa germanfolk, friska och starka naturer, .. bilda embryot till senare tiders engelsmän. Torpson Eur. 1: 67 (1895). (†) Af lieutnantens partie blefvo slagne 7 man och 7 friske, de öfrige alle blesserade. LKagg (1705) i HH 24: 68. — jfr MAT-, O-FRISK m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Den friske behöfver ingen läkare. Rhodin Ordspr. 20 (1807). I dag frisk och sund, i morgon kall i munn. Weste (1807). Friskt hjerta och kalla fötter. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i jämförelser. (Herren) gör tigh vng och frisk såsom en örn. Psalt. 103: 5 (Bib. 1541). (Ordspråket säger:) han är sund och frisk som en Fisk. Palmcron SundhSp. 103 (1642). Frisk som en Abborre. Block Pest. 98 (1711). Frisk som en nötkärna. Serenius (1741); jfr KÄRN-FRISK. Frisk som en mört! Carlén Rosen 408 (1842). Frisk som ett vinterny. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 6 a.
c) om sår; jfr 1 b.
β) (†) om gm yttre våld (t. ex. hugg, stickande) uppkommet sår; motsatt t. ex. kräftsår. TjReglArm. 1858, 1: 181. Uhrström Hemläk. 500 (1881).
d) i numera obrukliga uttr.: vara frisk på foten, vara rask och rapp. Rudbeck Atl. 3: 127 (1698). — vara frisk upp (jfr 6 c β α' slutet, γ), vara kry. Bark Bref 2: 22 (1705). Schenberg (1739). — må frisk, må bra. Bellman Gell. 80 (1793).
e) i fråga om själ, sinne l. dyl.: vid hälsa l. vigör, sund, spänstig; stundom svårt att skilja från 3 f δ. Vara frisk till själen. Ett friskt sinne. Andligen frisk. Tegnér SSkr. 7: 112 (1824). I den bräckliga kroppen lefde ännu frisk själskraft. Kolmodin Liv. 3: 120 (1832). Sargad, stympad, utarbetad var statens kropp, men anden var frisk. Svedelius i SAH 55: 162 (1878). Minnet var friskt och lifligt, inbillningskraften gränslös. Sander i 3SAH 4: 24 (1890). — jfr SJÄLS-FRISK.
f) i överförd anv., stundom: hälsosam. Ett friskt och härdande liv (jfr 7 d). Mulsjukan har i år härjat svårast i förut friska trakter. I sin friskaste ungdom. Dalin Hist. 1: 571 (1747). Är det ännu friskt i Upsala? Leopold (1808) i 2Saml. 9: 66. Jag, som .. knappast har en enda frisk dag. Blanche Läk. 25 (1846). I sin friske ålder. Cavallin (1875).
6) som ger intryck av l. vittnar om l. är uttryck för god kroppslig l. andlig hälsa l. vigör.
a) i fråga om utseende o. d.: kraftig, frodig, blomstrande, strålande (av hälsa), rosig, klar. Friska läppar. Utvällie iblandh bådhe fahnerne dhe bästhe friskaste och dugligeste karlerne till .. ryttere. OxBr. 1: 112 (1618); jfr 5 samt b. Frisk hy. Sahlstedt (1773). Det friska solbrända ansigtet. Nyblom Hum. 135 (1874). Glädtig står den unga, friska / Skärgårdsflickan tätt vid strand. Wirsén Dikt. 41 (1876).
b) i fråga om uppträdande, sinnesstämning l. dyl.: hurtig, käck, rask, livlig, pigg, munter, glad; förr äv.: (fri)modig, stolt. VarR 58 (1538). (Han) har ett .. braft, frist och oförskräktt hierta. MStenbock (1703) i KKD 12: 180. Gjöra hästarne muntra och friska. Ekelund Fielding 296 (1765). Till humeuret är .. (uleåborgaren) frisk och kall, men ej särdeles öm. BtKännVLand 3: 74 (c. 1795). I allmänhet voro vi (studenter i Uppsala) ett friskt och icke buskablygt folk. Sturzen-Becker 1: 3 (1861). Den friska glädje, som .. bröt sig fram. De Geer i SAH 50: 91 (1874). Ett friskt lynne. Svedelius Lif. 118 (1887). — jfr SKOJ-FRISK m. fl. — särsk.
α) i uttr. friskt mod, äv. (i sht förr) ett friskt mod, godt l. gladt l. frejdigt mod. Käre godemenn warer wijd itt frijst mod. GR 9: 160 (1534). Frischt moodh är godt Harnesk. Grubb 216 (1665; ordspr.). Friskt mod, I gossar blå! Tegnér (WB) 3: 66 (1818). — särsk. (†) i uttr. slå på friskt mod, fatta mod. VDAkt. 1700, nr 370.
β) (†) i uttr. vara frisk till ngt l. att göra ngt, vara rask l. duktig med hänsyn till ngt resp. att göra ngt. Hon (dvs. ”Elin Tiänstemöö”) berättar tigh .. / Til häst och til sängz wara lithet frisk. Messenius Sign. 50 (1612). Soldater af Finsk nation, friska att arbeta, .. (ha) begifvit sig till Sverije. 2RARP 5: 717 (1726). Kolmodin Liv. 2: 84 (1832).
γ) (†) i uttr. vara frisk till mod(s), hava friskt mod (se α). Rondeletius 85 (1614). Palmcron SundhSp. 25 (1642).
δ) bildl. En frisk tidning är Öresunds-Posten. Därs. 1897, nr 293 A, s. 1. En .. fransk fars .. frisk och uppsluppen. GHT 1895, nr 253 B, s. 1.
c) ss. adv.
α) (vard.) eg.: på ett sätt som ger intryck av l. vittnar om god hälsa l. vigör, sundt, hurtigt, käckt, utan betänkande l. omständigheter, raskt; numera oftast med förbleknad o. nästan bl. förstärkande bet.: duktigt, ordentligt, med fart, med ”kläm”, utmärkt, ”bra”; numera företrädesvis i vissa uttr. Arbeta, trava, äta, ljuga, rumla friskt. Det går friskt undan. Numera lär det kuggas ganska friskt i studentexamen. Svart G1 167 (1561; möjl. adj. n.). Friskt wågat, är halfft wunnet. Grubb 216 (1665). Gå man altid friskt på! Hundarna skola alsintet kunna göra tig. Münchenberg Scriver Får. 142 (1725). En friskt lågande eld. QLm. I. 3: 34 (1833). Friskt till saken alltså, gode Broder. JLRuneberg hos Vest Runebg. 252 (i handl. fr. 1847). I dessa sin ungdoms hexametrar skriver skalden friskt på. Mjöberg Stilstud. 198 (1911). — särsk.
α') överdådigt, slösaktigt; numera bl. i uttr. leva friskt (undan), leva högt l. överdådigt l. slösaktigt l. (alltför) gladt. Frijare måste hålla sigh friskt .. (dvs.) Dhe måste altijd wara kostfrij, och låtz wara rijka. Grubb 215 (1665). Brenner Dikt. 1: 76 (1707, 1713).
β') (†) hurtigt, käckt, gladt, muntert, obekymrat. Att the ey märckia thenna list, / Ställer edher liufligt och frist. Messenius Blanck. 41 (1614). (En ärlig man) går som Månan lika friskt sin gilla gång fast Hundar gläfsa. Dalin Arg. 1: 236 (1733, 1754). Hon .. hade lagt sig tryggt och friskt, och genast insomnat. Almqvist Går an 82 (1839). — särsk. i uttr. se friskt ut. Alla öfwer och under rohtmestare skulle få bajonetter och der till lydande musqvetter, som såg friskt uth. KKD 1: 89 (1705). Ta en oförfärad mine, lyft up hufvu' och se freskt ut. Boding Mick. 15 (1741). Lind (1749).
β) (†) i utvidgad anv.
α') ymnigt, rikligt, rundligt. Friskt tilltaget. Eneman Resa 2: 161 (1712). Alla (korna) mjölkade friskt. Almqvist Lad. 14 (1840). Friskt med pengar i fickan. Hagberg Shaksp. 2: 22 (1847). Callerholm Stowe 80 (1852). särsk. i uttr. friskt upp (jfr 5 e, 6 c γ). (Engelska och tyska matroser) fordra ock friskt upp, det försäkrar jag. Ekman Dagb. 165 (1790).
β') skyndsamt, genast, med detsamma. Lodet .. ville (ej) friskt neder til bottn. Tiselius Vätter 1: 60 (1723). Wallerius ChemPhys. 2: 86 (1765). Friskt från de manliga dragen / tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. Tegnér (WB) 3: 33 (1817). Friskt, mutter, fram med glas och buteljer. CFDahlgren 2: 299 (1821).
γ) [väsentligen efter t. frischauf i motsv. anv.] (†) såsom uppmuntrande tillrop (ofta med försvagad bet.): raskt, käckt, (fatta) mod, se så, hejsan; särsk. i uttr. frisk(t) upp (jfr 5 e, 6 c β α') l. opp, (fatta) mod, se så; friskt på, (gå) käckt (på), gå på, med fart; friskt (ut)i, hugg i (i sht till vinden), se så; friskt lustigt, hejsan. Frisk up mitt hiarta och haff gått mod. Visb. 1: 289 (c. 1620). ”Friskt lustigt, min Fru!” ropade den gamle Capitainen. Eurén Kotzebue Orth. 1: 27 (1793). Friskt — blott ett steg ännu — och sedan (osv.). Leopold 2: 312 (1815). Friskt på, din gamla krake! / Du måste ila, fast du ej har ben. MarkallN 2: 153 (1821). Callerholm Stowe 48 (1852). Schulthess (1885).
7) [utgående från 6 c α, β] (numera föga br.; jfr dock a, b, c, d, e, f, g) som försiggår l. utföres l. uppträder med raskhet l. kraft, rask, kraftig, duktig. Friska Skott låssades. SP 1779, s. 114. Du, kusk, som ropar hej / Och med friska smällar hotar. Bellman SkrNS 2: 135 (1783). Friskt kulregn och kanoners dån. Nybom SDikt. 1: 201 (1846, 1880). (Spelmännen) föllo in i en frisk polska. Lovén Folkl. 85 (1847). BetDöfstUnd. 1878, s. 8. — särsk.
a) ss. bestämning (i allm. attribut) till vbalsbst. till rörelseverb, ss. fullt br. numera nästan bl. till fart, samt (i sht i fackspr.) till trav, galopp. Frisk fart. Kalla och lata hästar .. måste .. öfvas i tryggt eller friskt traf. Ungern-Sternberg Bourgelat 39 (1752). Det är frisk rörelse på stället. Cavallin (1875). Måltiden var snart i friskaste gång. Högberg Frib. 316 (1910).
b) (fullt br.) i sht sjöt. om vind: kraftig, hård, skarp; stundom svårt att skilja från 4. En frisk bris. En frisk, östlig vind. En frisk kulning. Serenius Hhhh 4 a (1757). Frisk Cultie är när vinden blåser så starkt at märsseglen knapt kunna stå utan ref. Dalman (1765). — bildl. Efter en sömnig stiltje blåste med ens en frisk morgonvind genom alla grenar af vår litteratur. Böttiger 5: 206 (1871, 1874).
c) (fullt br.) i uttr. friska tag, kraftiga tag, kraft, käckhet, raskhet; vanl. dels ss. uppmuntrande tillrop, dels ss. adverbial med l. utan föregående prep.: kraftigt, med ”kläm”. Envallson Hofsl. 1 (1786). Alle man i noten; / Spän emot med foten; / Friska tag! Se så! Kellgren 1: 119 (1788). Drickom glädjens skål i friska tag! Wennerberg 2: 8 (1847, 1882). Folket .. / .. hurrade friska tag. Snoilsky 4: 43 (1887). Det var .. samma friska tag (hos honom) som hos (osv.). GHT 1897, nr 51 A, s. 3.
d) (fullt br.) om liv: värksam, rörlig; jfr 5 g. Geijer I. 3: 286 (1815). Friskt var vårt lif vid de skummande skär! BEMalmström 6: 74 (1839).
e) (fullt br.) om lek l. idrott: som utmärkes av stor rörlighet, käckhet o. djärvhet. Friska, ja ofta något vilda lekar och idrotter. Ödman VårD 1: 5 (1882, 1887).
g) om eld (brasa): kraftig, livlig; numera företrädesvis i fackspr. ss. bestämning till fyr; jfr 3 f. (Under ostkitteln) göres .. en ny, frisk eld. QLm. I. 3: 34 (1833). Den friska, fladdrande brasan. Topelius Fält. 2: 5 (1856). Att bibehålla fyren (i lokomotivet) så frisk som möjligt. Lundberg Lok. 282 (1902).
8) [efter motsv. anv. i t.] om vatten: färsk, söt; motsatt: salt (l. mineralisk); äv. i överförd anv., om vattensamling som har sött vatten; numera bl. i ssgn -VATTEN. IErici Colerus 1: 183 (c. 1645). Sätt til at fånga Fiskar, så i salte som friske Siögar äro gemeen fem handa. Risingh Landb. 86 (1671). Det smala land, som nu skiljer salta och friska vatnen vid Söder-Tälje. Dalin Hist. 1: 13 (1747). Sahlstedt (1773).
9) [efter motsv. anv. i t.] (†) i uttr. friskt bly, friskbly; jfr 3 a; jfr FRISKA 1 b α'. GR 18: 884 (1547).
Ssgr: A: (5) FRISK-BESLAG. hovslag. beslag för frisk l. icke felaktig hov, normalbeslag; motsatt: sjukbeslag. Nauckhoff Häst. 349 (1896). —
(5) -BETYG. med. av läkare avgivet skriftligt utlåtande att en undersökt person icke företer påvisbara kroppsfel o. sjukdomstecken. PT 1910, nr 104 A, s. 2. —
(5) -GYMNASTIK. i sht gymn. gymnastik som (är avsedd att) utövas av friska personer i kroppskulturellt syfte; motsatt: sjukgymnastik. Dagliga övningar i friskgymnastik. Modifierad friskgymnastik, gymnastiska rörelser särskilt ägnade att förbättra kroppens hållning, hållningsgymnastik. SvT 1852, nr 2, s. 1. SD 1892, nr 325, s. 2. —
(8) -KÄLLA. (†) källa med sött (icke salt l. mineraliskt) vatten. Här upspringa .. trenne Mineral- och flere Frisk-källor. Hülphers Dal. 615 (1762). —
(3 d) -LUFT. (i fackspr.; i sht ss. första led i ssgr, jfr anm. nedan) frisk luft. Verd. 1891, s. 171. Friskluftens renhet. TT 1895, Allm. s. 147. Anm. I fackspr. förekomma åtskilliga ssgr med frisklufts- (stundom i sht förr, friskluft-), i sht ss. benämningar på inrättningar avsedda för (möjliggörande av) tillförsel av frisk luft, t. ex. friskluft(s)-kanal, -ledning, -rör, -tillförsel, -ventil, -väg. TT 1881, s. 54 (: friskluftvägar). GHT 1895, nr 202 B, s. 4 (: friskluftsventiler). —
(6) -LYNT, p. adj. (i vitter stil) som har friskt lynne, munter, glad. Wetterhoff Skog 2: 13 (1887). Gellerstedt i 3SAH 25: 44 (1911). —
(5) -PORTION. i sht. med. portion för frisk person, normalportion; motsatt: sjukportion. —
(5) -PROCENT. (i fackspr.) om den procent antalet friska utgör av ett visst antal individer. LärovKomBet. 1884—85, 1: 118. —
(5) -ROTE. gymn. gymnastikavdelning vars medlemmar deltaga i en dagövnings samtliga rörelser; motsatt: svagrote. Verd. 1886, s. 118. —
(5) -SKRIVA. med. o. mil. (i förteckning l. rulla l. journal l. dyl. över sjuka l. sjukanmälda) anteckna ss. frisk, utskriva (från sjukhus l. hospital) ss. frisk. ReglFl. 1834, 2: 53. TjReglArm. 1889, s. 367. —
(8) -VATTEN. (i sht i fackspr.) sötvatten; motsatt: salt l. mineraliskt vatten. Stiernhielm Arch. Q 1 b (1644). Ny blod rinner i rännstenarne ner i strömmen, der nors och löjor dyka ner i friskvattnet. Strindberg SvÖ 2: 149 (1883). Friskvatten (inledes) i saltgrufvan, hvarefter saltlösningen föres till sjuderierna. 2NF 2: 1486 (1904). —
(3 c) -VIKT. (i fackspr.) i sht i fråga om frön: vikt (i allm. av 1000 frön) i färskt (icke torrt l. torkat) tillstånd; motsatt: torrvikt. UtsädT 1893, s. 132. Kottarnas friskvikt. SkogsvT 1905, s. 167. —
(jfr 2 f α) -ÅNGA, r. l. f. tekn. TLandtm. 1887, Annonsbl. nr 47, s. 4. Två ånginlopp finnas oftast, ett för frisk- och ett för spillånga. LB 3: 251 (1902).
Avledn.: FRISKA, v., se d. o. —
FRISKHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara frisk. (Sv.) friskheet, (lat.) Alacritas. Linc. (1640); jfr 6 b. Färgernas glans och friskhet. Tegnér (WB) 3: 238 (1819); jfr 3 f. Friskhet uti både iakttagelse och skildring. Sylwan o. Bing 1: 378 (1910); jfr 3 g. —
FRISKNA, v.
1) till 5: bliva frisk, tillfriskna; utom i förb. friskna till o. i ssgn TILL-FRISKNA numera bl. i vitter stil. VDAkt. 1785, nr 333. Folket skall friskna och tro på det goda. SD(L) 1904, nr 324, s. 1. särsk. (†) i p. pf. i substantivisk anv. (Giva) den frisknade .. hopp om en god hälsa. Ekelund Fielding 669 (1765).
2) (i vitter stil, knappast br.) till 6 a: få friskare utseende. (Ansiktets) frisknande färg. Elgström (o. Ingelgren) 141 (c. 1805).
Särsk. förb.: friskna till. a) (vard.) till FRISKNA 1: tillfriskna. CPThunberg (1785) hos Bladh o. Hornstedt 83. b) (i vitter stil, föga br.) till FRISKNA 2: få friskare utseende. (Hon såg) hans anletsfärg friskna till. Bremer Fad. 138 (1858). —
FRISKUS fris4kus, i Sveal. äv. 32, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar. (starkt vard.) till 6 b: levnadsglad (o. käck) person, munter ”ture”, livad ”själ”; äv.: ”rustibus”. WoL 1354 (1889). En sorglös och humoristisk stockholmspojke, full af originella påhitt, en ”friskus” som det heter på stockholmsspråket. Nordensvan SvK 622 (1892). Vi blef bjudna på middag, .. en jäkla middag, bara friskusar. Engström 2Bok 58 (1909). En hel massa pojkar .., morsgrisar så väl som friskusar. Lieberath Knekt. 93 (1914).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content