publicerad: 1933
IRONI ir1ωni4, äv. i1r-, l. -o- l. -å-, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. (i bet. 2 a, numera föga br.) -er (Tersmeden Mem. 2: 184 (1736), Dalin (1852)).
Ordformer
(förr ofta skrivet -nie. Anm. Ordet har tidigast anträffats i lat. form. Swedberg Schibb. 280 (1716))
Etymologi
[jfr t. ironie, eng. irony, fr. ironie; av lat. ironia, av gr. εἰρωνεία, förställning, låtsad okunnighet, ironi, avledn. av εἲρων, hycklare, till εἲρειν, säga (besläktat med ORD)]
1) filos. om den av Sokrates vid filosofiska diskussioner använda metoden att under låtsad okunnighet skenbart ansluta sig till motpartens meningar, men gm försåtliga frågor visa upp de orimliga konsekvenser vartill de leda; i sht i uttr. den sokratiska ironien. Boström 2: 17 (1838). Ahlberg 183 (1925).
2) (grövre l. finare, mer l. mindre genomskinligt) tadel l. klander av person l. sak l. förnekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts värde o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. berömmande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) förtydligad l. understruken medelst tonfall, åtbörd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm tonfall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klander osv.; äv. om (allmän) kritisk inställning l. åskådning som i världen o. livsföreteelserna osv. (äv. i det egna jaget) ser ngt annat, ringare o. betydelselösare än vad det synes vara. Bitter, blodig ironi. Han förstod icke ironien. Han bugade sig med utsökt ironi. Se med ironi på tillvaron. Gustaf III 2: 190 (1788). Man berömmer dig blott, för att sjelf blifva berömd .. eller utaf Ironie. Hasselroth Campe 150 (1794). Ironien, om den är sann, är blott sanningens indirekta form och ofta mäktigare än det mest gravitetiska allvar. Fahlcrantz 2: VIII (1864). Den folkvisetonen med lindrig ironi travesterande balladen ”Riddar S:t Göran” (av Franzén). Wirsén i 3SAH 2: 196 (1887). Det ligger en förstucken ironi under hans yttranden. PT 1904, nr 121 A, s. 3. För ironi och sarkasm reagerar svensken på det ömtåligaste. Fogelqvist ResRot 169 (1926). — jfr SJÄLV-, VÄRLDS-IRONI. — särsk.
a) (numera föga br.) konkret(are), om enskilt yttrande l. enskild dikt o. d. av ironisk karaktär. Tersmeden Mem. 2: 184 (1736). Lögnens försvar. Ironie. Creutz Vitt. 84 (1759; titel). ”Engelska sättet” .. är .. en .. förkortad öfversättning ifrån en af engelska språkets erkändt bästa ironier. Thomander TankLöj. 206 (1832). Agardh ThSkr. 3: 92 (c. 1855).
b) estet. o. litt.-hist. om av (ny)romantikerna framställd o. omfattad, i deras litterära produktion ofta tillämpad åskådning som betraktar fenomenvärlden (det i erfarenheten givna) med dess lagar o. företeelser ss. tom, värdelös o. illusorisk o. gör hela tillvaron till en lek för diktarens subjektiva godtycke; vanl. i uttr. den (ny)romantiska ironien. Det äkta allvarets och det äkta skämtets ständiga, ehuru för mängden ofattliga, spelande in i hvartannat utgör, hvad vi kalla Ironi. Atterbom PoesH 2: 180 (1848). Det begrepp, som spelar förnämsta rolen uti romantikernas konståsigter, är Ironien. Ironien är det geniala subjektets suveränitet. Ljunggren Est. 1: 72 (1856). (Mérimée) roar sig ibland med att trasa sönder illusionen på ett sätt som erinrar om den romantiska ironiens estetik i Tyskland. BonnierLittH 4: 201 (1930).
3) [jfr fr. l'ironie du sort] om det förhållande att en strävan leder till ett resultat rakt motsatt det avsedda l. att en händelseutveckling tager ett helt annat förlopp än man trott sig hava skäl att vänta l. om annat snarlikt motsatsförhållande som gör att det ser ut, som om en högre makt l. ödet l. slumpen fann sitt nöje i att gäcka o. korsa mänskliga beräkningar o. planer; i sht i uttr. ödets, historiens, händelsernas ironi o. d. Geijer I. 1: 177 (1818). Det är .. en egen ödets ironi, att just Hammarsköld, som skylde Dalin för ”inre fattigdom” o. s. v., skulle inflicka ett förstlingsarbete af honom bland den beundrade Stjernhjelms verk. Warburg i 2SAH 59: 32 (1882). (Symmachus kom) genom en skickelsens ironi omedvetet att tjäna den religion, som han hatade. OoB 1930, s. 453.
Avledn.: IRONIKER irω4niker l. 0302, m.||ig. (Anm. Tidigast har ordet anträffats i den lat. formen ironicus (-kus), en form som ännu ngn gg mera tillfälligt kan förekomma. JournLTh. 1811, s. 553. Ossian-Nilsson Ork. 146 (1907: ironikus, rimmande med kanonikus)) [jfr t. ironiker, lat. ironicus, adj.] till 2: person som (gärna) använder ironi, person som är böjd för ironi l. som brukar uttrycka sig ironiskt l. som ser ironiskt på tingen. Sundén (1885). En kvick ironiker hade tänkt skriva en satir över drottningen (dvs. Viktoria av England). Hagberg VärldB 24 (1927). särsk. estet. o. litt.-hist. till 2 b. Ljunggren Est. 1: 72 (1856). Rudin Kierkegaard 84 (1880). —
IRONISERA, v. [jfr t. ironisieren, ä. eng. ironize, fr. ironiser] till 2: göra (ngn l. ngt) till föremål för ironi; numera vanl. med prep. över: yttra sig ironiskt över (ngn l. ngt). Himmelen ironiserar icke jordens fel. Almqvist JK 29 (1835). Att ironisera andras svagheter. Dahlgren 1Ransäter 129 (1905). Londonpressen ironiserar över de tyska telegrammens värdelöshet. Steffen Krig 1: 127 (1914). Hagberg VärldB 25 (1927). —
IRONISK, adj. -are (tillf., Siwertz Sel. 2: 179 (1920)). [jfr t. ironisch, ävensom eng. ironic(al), fr. ironique, senlat. ironicus, gr. εὶρωνικός]
1) till 2, om person: som (gärna) använder ironi, böjd för ironi; om yttrande, åtbörd o. d.: som innebär l. uttrycker ironi. Ett ironiskt leende. Han såg ironisk ut. JBrowallius (1745) hos Linné Bref I. 3: 326. Ironiska infall och glåp-ord. VDAkt. 1781, nr 267. Hans röst .. blef spotsk och ironisk. Runeberg 4: 252 (1836). Över sagovärlden (i Orlando furioso) svävar skaldens lätta, ironiska skepsis. Schück AllmLittH 6: 350 (1925). Det blev bara bölanden (ur högtalarna) som mottogos med skratt och ironiska applåder. SvD(A) 1930, nr 227, s. 7. jfr SJÄLV-IRONISK.
2) (föga br.) till 3. Verkligheten förhåller sig ofta ironisk till föreställningen. Quennerstedt Agnost. 39 (1888).
Spoiler title
Spoiler content