SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISTM is4tm, r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. ISTMUS is4tmus, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel (Fennia XLIX. 4: 252 (1929)).
Ordformer
(isthme c. 1795. isthmen, sg. best. 1887. ist(h)mus 1768 osv.)
Etymologi
[av fr. isthme resp. lat. isthmus; av gr. ἰσϑμός, näs]
1) (föga br.) relativt smal landtunga som förbinder större landpartier l. skjuter ut i hav l. sjö; näs, ed (se ED, sbst.2 2). En Ö, som, genom en artificiel Isthmus, blef sammanbunden med fasta landet. Eberhardt AllmH 2: 4 (1768). Den smala isthmen mellan Nicaragua-sjön och Stilla hafvet. Bovallius CentrAm. 464 (1887). Fennia XLIX 4: 252 (1929).
2) anat. förträngt l. sammansnörpt parti (av ngt kroppsorgan, ss. aorta, hörseltrumpeten, äggledarna o. d.). Müller LbAnat. 217 (1905).
Spoiler title