ITERATIV it4era~ti1v l. i4t-, l. 300~2, l. 1004, adj. o. sbst. n.; ss sbst. best. -et; pl. -er, äv. =. Anm. Ss. sbst. användes äv. den lat. formen iterativum med pl. -tiva. NF(1883), BonnierKL(1924).
Etymologi
[jfr t. iterativ, adj. o. sbst., eng. iterative, adj., fr. itératif, adj.; av nylat. iterativus, adj., som utmärker upprepande, bildat till lat. iterare (se ITERERA)]
språkv.
I. adj.; om verb(form) l. verbalsubstantiv l. aktionsart o. d.: som utmärker l. betecknar (regelbunden) upprepning av en handling. Iterativa verb. Iterativ aktionsart. Svedelius FrGr. 130(1814). (Ändelsen) -la .. har upprepande .. betydelse och bildar derföre iterativa .. verber. Strömborg SvSprSkol. 61(1857). Beckman SvSpr. 93(1904).
II. [eg. elliptiskt för nylat. verbum iterativum] sbst.: iterativ(t) verb l. verbalsubstantiv l. aktionsart o. d. Boivie SvSpr. 27(1820). Iterativ kallas ett .. substantiv, som uttrycker ett upprepande. Calwagen TySpr. 10(1874). Svenskan har ingen avledning, som uttrycker iterativ. 3NF 10: 886(1929).
