publicerad: 1934
JACKA jak3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 19: 189 (1548) osv.) ((†) -ar G1R 18: 626 (1547), HA 8: 142 (c. 1820; från Finl.); -er Tiderus GrLat. 63 (1626)).
Ordformer
(jack- 1547 osv. jacki- 1594. jak- (iak-) 1653—1708. jeck- 1548—c. 1635. jäck- 1595—1659)
Etymologi
[jfr d. jakke, y. fnor. jakka; av mnt. l. t. jacke, av fr. jaque, ffr. jacque(s), ”jacka”, i ä. fr. äv.: vapenrock, pansartröja; jfr äv. it. giaco o. sp. jaco i samma bet.; av ovisst ursprung]
till mansdräkten (förr i sht bland de lägre klasserna) hörande (numera i sht för vardagsbruk l. vid sport o. d. samt av mindre gossar använd) kort rock l. tröja (förr vanl. åtsittande o. försedd med korta skört); jfr ROCK, KAVAJ; förr äv. om rock av annat slag, t. ex. långrock; i äldsta tid äv. om pansartröja; i fråga om kvinnodräkten: plagg av liknande form, numera i sht användt ss. lätt överplagg (t. ex. till middagsklänning o. d.); äv.: kort (tunn) kappa o. d. G1R 18: 626 (1547). Jackor m[ed] plåther beslagne. ArkliR 1564: 7 (1564). Efter han hade ehn suart jacka wtan på harneskedt, fick han jngen skada (av pilskottet). Brahe Kr. 42 (c. 1585). (Gustav Vasa) klädde sigh igen i Bondaklädher, medh Byxor, Jacka och Trinthat. Tegel G1 1: 10 (1622). (Drottning Kristina) går så klädd som hon var van, med en liten jacka och en hatt på hufvudet. Ekeblad Bref 2: 217 (1660). En lös hängande Jacka. 1Saml. 4: 407 (1774). När han (dvs. min salig man) gick den fromma Själen, / Gaf Jackan, himmelsblå och lång, / Alt jemt en broderkyss åt hälen. Lenngren (SVS) 2: 160 (1795). Högtiden till prydnad hade jag (som barn) blifvit klädd i en röd jacka och hvita byxor. De Geer Minn. 1: 5 (1892). En söt och användbar (dans-)klädning plus tillhörande jacka. SDS(A) 1932, nr 181, s. 8. — jfr ATLAS-, FRISER-, GOSS-, HELGDAGS-, KLÄDES-, LIV-, LÅNG-, LÄDER-, PLÅT-, PÄLS-, RID-, SAMMETS-, SKINN-, SKÖRT-, SPORT-, STRAND-, UNDER-, VADMALS-, VARDAGS-JACKA m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i allmännare anv.: rock, tröja. 800 folk, / thet ridher sigh j sånk / theres jacka wart våth. Visb. 2: 150 (c. 1600). Emädan Jagh nu så aldeles är utblottad worden, att iag knapt äger Jackan på kroppen. VDAkt. 1705, nr 107. — särsk. [jfr en tröja prygel] i det bildl. uttr. giva ngn en jacka full, giva ngn ett kok stryk. Beckman Främl. 67 (1885).
b) om uniformsplagg buret av manskapet vid flottan, förr äv. vid vissa regementen av armén. De (kavalleri-)regementer, som ha dubbel lifmondering, t. ex. jacka och kollet. KrigVAH 1805, s. 167. För att befordra rörligheten förkortades (sjömans-)blusen till en kort rock eller jacka. VFl. 1911, s. 31. jfr: När de (dvs. beväringarna) fått kronans jacka på sig. Quennerstedt IndSold. 66 (1887); jfr a. — jfr BEVÄRINGS-, BLÅ-, BÅTSMANS-, KAVALLERI-, MATROS-, SOLDAT-JACKA m. fl.
Ssgr: A: JACK-FICKA. SP 1783, nr 132, s. 4. Matvej stack händerna i jackfickorna. Agrell Tolstoj Kar. 1: 11 (1926). —
-FODER. jfr FODER, sbst.2 4. (jack- 1900 osv. jacke- 1663—1682. jacks- 1676) BoupptSthm 4/2 1663. Östergren (1929). —
-KLÄNNING. (jack- 1786. jacka- 1793. jacke-1791—1792) (†) mansdräkt med jacka. BoupptVäxjö 1786. DA 1793, nr 38, s. 4. —
-KNAPP, r. l. m. (jack- 1788 (: Mässings Jackknappar) osv. jacke- 1659) särsk. (förr) om knapp av särskilt slag (metallknapp o. d.), avsedd för jackor. Tuu dussin Jackeknappar. BoupptSthm 12/8 1659. KrigVAT 1839, s. 129. —
-SKÖRT. (jack- c. 1790 osv. jacke- 1661) (i sht förr) ConsEcclAboP 501 (1661). Karl (IX) fick en kula genom jackskörtet. Fryxell Ber. 5: 99 (1831). Folkdans. 103 (1923). —
B (†): JACKA-KLÄNNING, se A.
C (†): JACKE-FODER, se A. —
-KLÄNNING, -KNAPP, se A. —
-SKÖRT, se A. —
D (†): JACKS-FODER, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content