publicerad: 1976
SKÖRT ʃœr4t, n.; best. -et; pl. = (GripshR 1546—47 osv.), äv. (numera föga br.) -er32 (äv. att hänföra till sg. skörte, G1R 6: 192 (1529), Stangenberg Skämtd. 43 (1921)); äv. (numera föga br.) SKÖRTE ʃœr3te2, n.; best. -et; pl. -en (SthmStadsord. 1: 24 (1633), SörmlH 13: 51 (1947)) l. -er (se ovan) ((†) =, G1R 4: 342 (1527), BoupptSthm 1670, s. 51 (1669)).
Ordformer
(körter, pl. 1560 (sannol. felaktigt för skörter). siörta, pl. best. 1661 (: jacke siörta). siörtet, sg. best. 1670. skiort 1546—47. skiorte 1562. skorte (-tt-) 1559—1561. skyrte (-tt-) 1549—1574. skört (schiö-, schö-, skiö-, skjö-, -tt) 1542 osv. skörte (schiö-, skijö-, skiö-, skjö-, -tt-) 1527—1947. skörter (-tt-), pl. 1529—1921)
Etymologi
[fsv. skört, skörte, skyrt, skyrrte, n., skörta, f., sv. dial. skört, skyrt; liksom ä. d. skørt, skyrt (d. skørt), nor. skjørt av mlt. schort, n., schörte, f., lt. schört, schörte, schorte; jfr mnl. schorte (holl. schort), mht. o. t. schurz, m., t. schürze, f., feng. scyrte (eng. shirt); samhörigt med det adj. som föreligger i fht. scurz, kort, feng. sc(e)ort, kort (eng. short); rotbesläktat med SKÄRA, v.2; ordets grundbetydelse är: ngt avskuret. — Jfr SHORTS, SKJORTA, SKORTA, v., SKÖRTA, v.2]
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh. l. av förh. hos primitiva folkslag) enkelt klädesplagg bestående av ett tyg- l. skinnstycke o. d. som är fäst l. lindat l. lagt i veck kring höfterna o. täcker nedre delen av bålen o. (övre delen av) låren (stundom äv. om modifikation av sådant klädesplagg räckande upp under armhålorna); förr äv. dels om förkläde, dels (i utvidgad anv.) om (enkelt) klädesplagg avsett för överkroppen l. hela kroppen l. om enklare klädesplagg vari ngn sveper sig; jfr 3. VarRerV 30 (1538). The bundo tilhopa fikona lööff, och giorde sigh skiörte. 1Mos. 3: 7 (Bib. 1541). (Lat.) Amictorium .. (sv.) It hwijt Linnet öffuerkläde eller skörte. Linc. D 6 b (1640). (Sv.) skörte .. (fr.) devanteau. Möller (1745). Hur kunnen I barhufwade och swultna / Och swepta i ett skört med glugg wid glugg / Er wärna mot en sådan wäderlek? Hagberg Shaksp. 11: 82 (1851). (Mansdräkten) i nordisk bronsålder bestod av ett knäkort, till midjan el. armhålan nående skört, vävt el. av skinn. 2SvUppslB 16: 318 (1950). Männens dräkt var (i Egypten) urspr(ungligen) ett skört el. tygstycke, veckat om höfterna. BonnierLex. 8: 378 (1964). — jfr KJOL-, LÄND-, RÄNNE-SKÖRT o. BAD-, BADSTU(GU)-, FÖR-, NATT-, SKINN-, UNDER-SKÖRTE.
2) om ett från midjan mer l. mindre löst nedhängande l. styvt utstående (påsytt, två- l. flerdelat l. veckat) parti av klädesplagg; äv. om (löst nedhängande) flik l. snibb av klädesplagg; förr äv. om krage på vante (ss. förled i ssgn SKÖRTES-VANTE); i fråga om nutida förh. i sht om var o. en av de båda nedom midjan (löst nedhängande) flikarna baktill på rock (särsk. frack) o. d. (i sht förr äv. med särskild tanke på ficka i sådan flik); jfr SKÖTE, sbst.4 1. Med fladdrande skört. En påålesk Jacka .. mett itt skörtte aff swartt flogell. HH 2: 7 (1548). (Sv.) Skört .. (t.) der Zipffel. Lind (1738). Vår Yngling ur sitt skjört en guldmedaille tog opp. Bellman Gell. 90 (1793). (Klänningssläpets) tre ändar eller skört formerade tillhopa med sina spetsiga vinklar en besynnerlig mathematisk figur. Stiernstolpe DQ 4: 36 (1819). (Forssell o.) Grafström 46 (1828; på livstycke). Tröjan är av blått vadmal, .. mycket kort och försedd med hela eller i udden sönderdelade skörten af två tums längd. De hela skörtena ha midt bak i ryggen 3 veck, som nästan stå rakt ut. Fatab. 1927, s. 101 (1852; om förh. i Östergötl. i början av 1800-talet). Den gamle märkte fladdret i syrtuten, / Såg ned, såg på den, den var genomskjuten, / Höll upp ett skört, det andra likaså, — / Fördömdt, det syntes hål i båda två. Runeberg 5: 54 (1860). Vid midjan i ryggen (på leksandskvinnornas tygtröja) fästes en trekantig tygbit, kallad skörte. Alm DräktalmLeks. 48 (1923). Varulex. Beklädn. 172 (1945; på frack). Mansdräkt (från 1745), smala axlar och stela utstående skört. Ericsson Hansen Klädedr. 69 (1955). — jfr BAK-, BONJOUR-, FRACK-, FRAM-, JACK-, KJOL-, PALETÅ-, REDINGOT-, ROCK-, RYGG-, SYRTUT-, VÄST-SKÖRT m. fl. — särsk. (förr) om pansarskört. G1R 4: 342 (1527). Till alla föreskrifne rustningar skall vare skorte. Hult KarlskrGrenadjRegH 1: 15 (i handl. fr. 1561). Skörtet (på en rustning från slutet av 1300-talet), sammansatt af skufbara skenor, skyddade ländtrakten och bestod af två hufvuddelar, fram- och bakskört. UB 6: 113 (1874). Alm BlVap. 202 (1932). jfr KYRASSE-, RINGPANSAR-SKÖRT.
3) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter l. i skildring av ä. förh.) kjol; i fråga om ä. förh. stundom särsk. om kjol av vitt linne. TullbSthm 1536, s. 87 b. Vår N: Frws skörtte (garneras med) Liust clockeuärckz buker 5 timber 16 str. SkinnkamRSthm 1560 C, s. 84. (Han) reff både förkläde och skörte sönder (på flickan). VadstÄTb. 218 (1596). Till föreklädh så haffwa quinfålcken (i Hamburg) intet annat än en swart rand medh band satte frammanföre på siörtet. Bolinus Dagb. 49 (1670). Ehn Swart fijn Klädess Klädningh medh dubbla Ermar och dubbla skiört under. BoupptSthm 1678, s. 542 a, Bil. Kjortelen (dvs. klänningen) består af Lifstycke och skört tilhopasydde. Linné Sk. 66 (1751). SörmlH 13: 51 (1947; i pl., om kjolar av vitt linne). — jfr BORÅSA-SKÖRT o. SKINN-SKÖRTE.
4) (numera i sht i vitter l. högre stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., om ngt som med avseende på form l. användning o. d. liknar ett skört (i bet. 1—3). Westbeck Lohman 69 (1759). Den dygd .. (människan) af egna krafter utöfwar, är ett skörte af fikonalöf. Hagberg Pred. 5: 142 (1819). (Samtidigt med en politisk ljusning) lättade äfven de mörka Septembermolnen på sina tunga skört. Nyblom Bild. 162 (1864). Den späda sälgen vaknar och förstår / sin nakenhet och gör sig gyllne skörten. Karlfeldt FridLustg. 40 (1901). Fjärilar fladdra i lysande skörter. Stangenberg Skämtd. 43 (1921). — jfr JUNGFRU-SKÖRT. — särsk.
a) (†) om vardera av de långa nedböjda sidokanterna på ä. typ av cykelsadel. Skörten d. v. s. sadelns nedböjda sidokanter äro så långa, att de skydda ryttarens benkläder mot hjulet. Balck Idr. 2: 418 (1887).
b) jakt. om den spetsiga hårtofs som skyler de yttre könsdelarna hos rå. Hemberg JagtbDäggdj. 292 (1897).
Anm. I nedan anförda språkprov synes förleden i ssgn skört(e)-krage ha bet.: skjorta (jfr skjort-krage). Sannol. är dock ö att fatta ss. felaktigt för o. En hauer han sina gull ringar och kediar och sijlff ringer skiörtkragar eddell Steenar for ijc (dvs. 200) golt gyllen. TullbSthm 1539, s. 15 a. Lönqvist Bara 7 (1775; skiörtekragar). Det hos Lönqvist Bara 7 (1775) förekommande skiöke nopper torde vara felaktigt för skjorte nopper, sannol. om noppor i dekorativt syfte anbringade på skjorta.
Ssgr (i allm. till 2): A: SKÖRT-BLUS. (mera tillf.) blus (se blus, sbst.1 2 b) med skört. Östergren (cit. fr. 1917). —
-DRÄKT. dräkt med skört (på rock l. jacka l. liv o. d.); numera nästan bl. om sådan dräkt buren av (äldre) pietister tillhörande den från P. Ruotsalainen (1777—1852) utgående väckelserörelsen i Finl.; jfr -kläder. NJournD 1857, s. 150. HågkLivsintr. 13: 257 (1932; om finska förh.). —
-FICKA. [jfr t. schurztasche] (i sht förr) ficka i skört (t. ex. på jackett, redingot). GHT 1895, nr 222, s. 2. —
-FOLK. [jfr fin. körttikansa] (mera tillf.) sammanfattande, om pietister tillhörande den från P. Ruotsalainen utgående väckelserörelsen i Finl.; jfr -dräkt o. skörtist. Cannelin 266 (1913). —
-JACKA. (i sht i skildring av ä. förh.) till mansdräkt l. kvinnodräkt hörande jacka med skört. KlädkamRSthm 1654, s. 288 (i mansdräkt). Freja 1873, s. 64 (i kvinnodräkt). —
-KIL. kilformad insättning i skört; jfr kil, sbst.2 II 3 b. NJournD 1858, s. 156. Svensson SkånFolkdr. 38 (1935). —
-KLÄDER, pl. [jfr fin. körttivaatteet, pl.] jfr -dräkt. Eurén 181 (1860). HågkLivsintr. 13: 258 (1932; om finska förh.). —
-KOFTA. (numera bl. i vissa trakter, i sht om ä. förh.) jfr kofta 3 o. -rock. NJournD 1855, s. 60. —
(3) -KRUS. (skörte- 1598) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ss. prydnad på kjol använd rynkad l. veckad remsa av fint tyg o. d. UppsDP 23/5 1598. —
-LIV. (numera bl. tillf.) jfr liv II 5 a α o. -rock. Sidenklädning med glatt och högt skörtlif. SthmModeJ 1849, s. 32. —
-LIVSTYCKE~020. i sht etnogr. livstycke med skört (särsk. hörande till (ä.) kvinnlig folkdräkt). Fatab. 1930, s. 104 (i fråga om kvinnlig folkdräkt från Floda i Dalarna på 1800-talet). —
-PÄLS. (skört- 1749 osv. skörta- 1926) (numera bl. mera tillf.) jfr päls 1 a o. -rock. Lind (1749; under zipffelpeltz). Suneson GGrund 111 (1926). —
-RANKA. [anledningen till benämningen är de om skört erinrande foderflikarna] (†) (växt av) släktet Rhodochiton Zucc. (vars arter äro inhemska i Amerika); särsk. i uttr. brun skörtranka, om (den i Sv. ss. prydnadsväxt odlade) växten Rhodochiton atrosanguineum (Zucc.) Rothm., Törnrosas kjortel. Lilja SkånFl. 879 (1870: Brun). Svensson Kulturv. 436 (1893). —
-ROCK. (numera i sht i skildring av ä. förh.) rock med skört. Verd. 1890, s. 182. Engström LbSvFolk. 18 (1938; om bonjour). —
-TRÖJA. (skört- 1673 osv. skörta- 1900) (numera i sht etnogr.) (till manlig l. kvinnlig folkdräkt hörande) ovanpå skjorta l. linne buren, av tyg sydd tröja (jacka) med skört (särsk. sådant bildat gm i sidorna insatta kilar o. nedtill bredare ryggstycke lagt i veck). BoupptSthm 1673, s. 924 a. Åhstrand Öl. 145 (1768; i kvinnodräkt). Tröjan (av mansdräkten) blir (vid 1500-talets slut) halvlång, öppen framtill och kallas ofta skörttröja. SvKulturb. 3—4: 172 (1930). Svensson SkånFolkdr. 45 (1935). —
-TURNYR. (till kvinnlig modedräkt under senare delen av 1800-talet hörande) skört understött av en ställning (av stålfjädrar o. d.). Freja 1873, s. 93. —
-VETE. [anledningen till benämningen är att ytterblomfjäll o. skärmfjäll omge småaxen som en kjol o. kortare, över denna liggande skört] (†) gräset Elytrigia juncea (Lin.) Nevski ssp. boreoatlantica (Sim. & Guin.) Hyl., strandkvickrot. Kindberg SvNamn 33 (1905).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKÖRTA-PÄLS, -TRÖJA, se A.
-FODER, -KRUS, se A. —
-VANTE, se D.
D (†): SKÖRTES-VANTE. (skörte- 1685. skörtes- 1873—1898) kragvante. Otta dagar .. (efter lysningen) reser fästepijghan till fästepiltens heem och gifver honom skänker, såsom skiörtevantar, strömpor, thestlikest hans Föräldrar och syskon strömpor, vantar, hufvudkläde, eller förklädes läreft. MSimming (1685) i SörmlH 5: 93; jfr Hagström Herdam. 2: 156 (1898).
Avledn.: SKÖRTA, v.1 [jfr sv. dial. skörta, flyga o. flänga, vara ute och skörta, gå så att rockskörten fladdra; jfr äv. d. skørte af, komme skørtende, ge sig av resp. komma med svängande l. fladdrande kjol o. d.] (†) till 2, i uttr. skörta med ngt, gå klädd i ngt vars skört flaxa l. fladdra. Öfwerenskoms at brudgummar hädanefter skola bruka sina rockar utan at skörta med en lång kappa, hwilken dem mehra förställer på deras heders dag, än pryder. KulturbVg. 3: 95 (1735). —
-SKÖRTAD, p. adj. till 2: försedd med (så l. så beskaffade) skört: i ssgrna lång-, sid-skörtad m. fl. —
SKÖRTIST, m.||ig. [jfr fin. körttiläinen; ang. anledningen till benämningen se skört-dräkt] (ngt ålderdomligt) till 2: pietist tillhörande den från P. Ruotsalainen utgående väckelserörelsen i Finl.; jfr skört-folk. Lönnrot 1: 866 (1874). Ännu kallas (Paavo Ruotsalainens) .. anhängare ”skörtister”, emedan karlarne pläga bära en kort skörtjacka. LfF 1903, s. 114. FinSvStorordb. 314 (1968).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content